tisdag, april 12, 2011

Sluta

Ibland händer det att jag bara vill skrika rakt ut.

Jag gör naturligtvis inte det. Och det vore förmätet av mig att tro att det skulle göra skillnad. Många strider är inte mina strider.

Men herregud vad jag önskade att jag kunde ta dem istället för dig. Och dig. Och dig.

Nå. Jag har så klart egna spöken *fnyser*

.

Ibland händer det att jag undrar hur det fortfarande kan göra så ont. Så himla ont. Jag undrar också hur det nya kan göra så ont. Än helst som det många gånger inte ens är jag själv. Det gör ont i mig för andras skull. När blev jag så vansinnigt blödig?

Tankarna och känslorna idag måste komma ifrån att det bara är tisdag. Och klockan är fortfarande morgon. Det innebär i stort sett fyra hela arbetsdagar till *kräks*.

Man kan inte sitta lagom stilla och förvänta sig att saker och ting ska förändras av själv. Man kan däremot vänta på att ledsenheten ska mildras så man vågar/orkar ta itu med nånting i den härvan som pockar.

Eller så kan man sluta räkna sina synder, sluta fundera så himla mycket, sluta hålla inne med saker som gör känslan inuti onödigt ensam.

SLUTA FUNDERA HERREGUD MÄNNISKA!

torsdag, mars 31, 2011

Lossnar lite

Vi bygger lite broar nu. Inte för att de var trasiga, bara höljda i dimsjok. Känns som jag lärt mig att öppna munnen och tala. Tala de orden jag bär på. De trängs fortfarande med alla förtärande snabba känslokast. Alla vägningar av hur orden kan falla i någon annans minfält av känslor. Men det rör på sig iaf. Och det känns jättebra.


Har bytt ut Wallander till Läckberg. Smakat på Barbara Voors men hennes böcker känns ännu för nära. Helst borde jag väl lyssna på Terry Pratchett. Tony Robinsons magnifika berättarröst lämnar inget utrymme åt andra tankar då han läser boken på engelska i de mest vansinniga imitationer. Då gäller det att hänga med.


Badrummet hägrar: duschhörna (dvs glasdörrar) och golvkakel inhandlat. Underbara kreativa diskussioner om hur man kan göra och hur vi vill ha det som brukar resultera i samma beslut: enkelt, praktiskt och inte för dyrt. Sväva ut kan vi göra nästa gång. Nu handlar det om att få huset i ordningställt så vi (han) kan sälja det så vi kan börja om med vårt liv. Från grunden, han och jag och nytt boende. Inte så att det måste börja just "om". Men det blir så automatiskt när vi lämnar huset för att bo på båt. Ett helt nytt äventyr för oss båda som vi gör tillsammans.

Jag saknar Lukas. Det reder sig, det med.

tisdag, mars 29, 2011

Min vackra Lukas

I kväll får min fantastiska bärnsten somna in.


En av de bästa katterna någonsin.




onsdag, mars 23, 2011

Pågående

Just nu: Storytel.

Lyssnar febrilt på ljudböcker i min ajfån. Varje hundpromenad, varje lunchpromenad, i bilen fram och tillbaka till var som helst. Wallander. Då behöver jag inte tänka på någonting annat.
Notera lunchpromenader. Ta mig fan varje lunch sen tre veckor tillbaka. Jag hinner runt Mälarenergihuset och Lögarängen på 20 minuter.

Missnöjd med en hel del saker. Väldigt nöjd med andra.

Kämpar hårt, inte lika hårt som andra dock.

Jag vill ha den där j-la glaskulan med snöflingor i och skaka den tills allting faller på rätt plats. För dig i synnerhet, för dig min älskade syster.

Hjälpte till att renovera hemma hos underbara bonusdottern i helgen. Det värmer alltid i hjärtat att vara nära henne för att hon är en sån härlig person. Där kan vi snacka om karisma. Hon får mig att le, och skratta. Och ja, förlåt - ibland skrattar jag faktiskt åt dig. Men det är aldrig illa menat. Det var riktigt skönt att "plåga" kroppen. Jag hade träningsvärk i två dagar efteråt. Målning och tapetsering är bättre än vilket vattengympapass som helst.

Önskar bara att vi kunde börja med badrummet hemma. Önskar önskar önskar det så hårt. Och hatar faktumet att jag inte kan låta bli att försöka kontrollera det. Varför kan jag inte bara låta honom göra det i sin takt? Jag kan ju ändå inte hjälpa till särskilt mycket med det. Det enda jag kan göra är att planera och försöka väcka gnistan. Jag tror inte jag "tjatar", inte i den bemärkelsen. Jag bara konstant föreslår.

Nåja.

Listorna hopar sig. Det är mitt sätt, att hantera hjärnans krumsprång. Listor som kan bockas av, påminnelser, planering. Eller Storytel. Eller både och.

Snart är det äntligen helg. Det är bra. Då ska jag skriva en lista på vilka blommor och plantor som ska planteras om vilket innebär att jag först måste skriva upp att städa altanen så jag kan bocka av det.

måndag, oktober 11, 2010

Allt och inget och knäpp

* Vi har varit och seglat. Det var helt helt underbart även om det slutade med att vi, den hårda vägen, upptäckte att det läckte in vatten i växellådan. Detta gjorde att vi inte kunde få i backen när vi skulle lägga till vid Sundbyholms brygga. Hep.

* Vi har varit ute och kört motorcykel en hel helg, fastän det gick åt en hel veckas mekande innan. Det var också helt helt underbart trots den lilla incidenten med batteriet som exploderade efter tio mil mitt under pågående omkörning ( Har sedan dess konstaterat att laddningsregulatorn var paj och den är numera oxå bytt). Väl hemma var jag ändock mycket stolt och nöjd om än fruktansvärt öm, ja, typ överallt.

* Vi har inte lyckats måla färdigt huset men huskroppen är gulare än gulast o vi får göra klart resten till våren. Helt otippat har vi ist lyckats renovera sovrummet då vattensängen började läcka i ett pyttepyttelitet hål. Nu står badrummet på tur. Fast det ska förstås isoleras i tvättstugan först. Och då måste man röja klart i garaget. Och alla bilar som står på kö som det ska bytas än det ena, än det andra...

Jag kunde skrivit roligare om detta men det är något annat som pockar nu.

Det finns så mycket kärlek i mig, jag tror jag ska svämma över och jag tror också att jag sagt det förut. Jag önskar, som så många gånger förr, att jag kunde kupa mina händer kring alla eras hjärtan och låta dem helas fullständigt. Nu vet jag att det inte går till så, och inte lär man sig nånting av det heller. Men ändå.

Kanske det tröstar nånstans ändå - att veta att det finns någon som bryr sig? Det beror måhända alldeles på var man själv befinner sig. Om det spelar någon roll, eller om man kan ta det till sig, åtminstone för en liten stund. För det finns stunder då det faktiskt inte har någon som helst avgörande mening huruvida det finns folk som älskar en eller som tycker om en. Ensamheten inuti försvinner inte för det. När nånting är fel kan det vara så radikalt fel att man vet inte ens hur man ska sätta ord på det. I synnerhet som man inte tror att någon förstår. Och OM man tror någon förstår så är man oftast en alldeles för stor martyr för att tala om det för dem. Eller livrädd för att någon ska tycka man är knäpp. Livrädd för att man ska upptäcka att någon annan tycker just det där man tror själv: att man är värdelös. Inte nödvändigtvis värdelös som person, men kanske på hur man tänker, gör och fungerar. Och det är ju nästan samma sak.

Den här rädslan existerar, liksom kärleken, väldigt starkt inom mig. Återigen handlar det om att det är fan inte lätt att leva...men det behöver inte heller vara så komplicerat. Hör och häpna - "vissa" saker kommer med den förbannade åldern. Vilket inte är någon tröst för någon, och det var det verkligen inte för mig heller. Inte heller att den och den och den hade så jävla rätt, redan då. Det spelar liksom ingen roll. Man gör sitt eget liv genom sina egna erfarenheter. Och de kan vara så många och så dumma och så onödiga...men man hade kanske aldrig fattat nånting om man inte fått göra just de där dumma sakerna.

Med facit i hand kan jag ändå önska bort många många gånger/tillfällen/situationer/händelser och ja, faktiskt många personer också! Inte så mycket för att det hände, men för att det sitter kvar, djupt inuti.

Det märker jag ju; hur fruktansvärt formad jag är av tidigare erfarenheter. Vissa sitter så hårt fast att det är med själsligt våld jag måste tvinga mig själv genom situationer/diskussioner. Alternativt att jag stukas om och om igen inuti. Det är en otäck balansgång. För under tiden du och du och du travar på så går jag sönder inombords. Det kan ingen veta och då kan man inte heller hjälpa. Jag vet det. Det är bara så svårt - jag tycker att det kan vara jättesvårt. Att ta upp saker, att ge svar på tal, att tala om vad man tycker, när det väl händer.


Det är som om jag får tunghäfta. Det känns som att vad jag än säger - så kommer det bli fel. Jag har inte orden. Va? JAG har inte orden. Jag kan naturligtvis ha övat in dem - så jag vet vad jag vill säga när jag väl lyckas bända upp käftlåset. Men om du eller du eller du svarar nånting då, som jag inte tagit med i beräkningen - faller även det upplägget.

Att kombinera den här kärleken som flödar inombords med så mycket rädsla över att nånting jag gör eller säger ska bli fel - kan bli väldigt problematiskt.

En människa jag känner (eller flera förmodligen) skulle ju säga: vad är du så rädd för ska hända? Ja...i första hand att någon blir arg. I andra hand att någon blir ledsen över vad jag har att säga. I tredje hand; hur jag själv ska hantera effekten av de två ovanstående alternativen. Ingen vill veta att man har gjort någon ledsen genom sitt beteende eller sina handlingar. Och ingen kan heller krävas på att ta ständig hänsyn. Ingen kräver det av mig heller - jag bara inbillar mig att jag gör det ändå (vilket kanske inte är sant - ingen kanske uppfattar att jag tar hänsyn). I fjärde hand är jag rädd för att jag ska vara egocentrisk, eller bli anklagad för det - jag känner mig redan fruktansvärt egotrippad när jag gör något som går stick i stäv med någon annans förhoppningar, önskemål eller tyckande. Egotrippad eller helt enkelt (återigen) rädd för att någon ska tycka illa vara om mitt beslut.

Hur som haver. Jag har många issues med mig när det händer något. Det är skitjobbigt. Och jag försöker hela tiden arbeta mig igenom dessa rädslor. För jag vet att jag aldrig kan kräva av någon annan att de ska "tänka på", eller komma ihåg, vart jag kommer ifrån - hur jag kan tänkas reagera på nånting och kanske t.o.m förskona mig från somliga saker. Eller kanske gör de det och jag får aldrig veta det. Ungefär som jag, som så jävla sällan vågar ta upp nånting och återigen då vet att om jag inte säger något - så kan ingen veta.

Ibland säger min sambo att jag tänker för mycket. Och det håller jag fullständigt med om. Det är bara det att det inte alltid är just tänkandet som är "problemet". Det är ju känslorna som tvingar fram tänkandet. För att det är obehagliga känslor, eller jobbiga känslor. Jag vill ha ut dem ur systemet så fort som möjligt och för det mesta vill jag naturligtvis även bli förstådd. Och tröstad? Men allra helst vill jag slippa känslan av att vara rädd för att ta upp saker. Slippa känslan av konstant dåligt samvete. Slippa känslan av att ständigt vara rädd för att jag gör eller tycker fel. Och för den som undrar är det inte säkert att just det har med någon annan att göra utom mig själv. Som oftast är det så klart så - det sitter i MITT huvud. Tillbaka är jag i spåret; gamla ovanor, den formen jag anpassat mig till/anpassats till. Jag är väldigt van vid ovanstående rädslor och mähäigheter. Och jag är fortfarande skittrött på det. Men det kan vara jättesvårt att vända. Det räcker med minsta tvekan och jag är ganska bra på att tveka. Jag tänker ju alltid efter så himla länge att orden inte når fram.


Sen är det här, precis som vanligt, inte ett statiskt tillstånd. Men när det har gått en längre tid så pockar det på. Det är ju mer typiskt för mig att jag tiger och tiger och tiger och fastän det nog märks att nånting knasar så kommer det inte fram. Och då tär det inuti ist och förvirringen tilltar.

Det absolut mest idiotiska i allting är förstås att så mycket energi som jag kan lägga ner på det här, inombords - kan vara så himla onödigt. För OM jag får fram orden, eller tar tag i nån situation - så visar det sig så klart ganska ofta att jag åtminstone inte behövde vara rädd för att någon skulle reagera med att be mig fara och flyga. Eller att det liksom blev värre. Knappast.

Och ändå är jag så vansinnigt rädd. För eventuell kritik, för att det som sagt, ska bli fel. Till och med när jag blir arg, eller känner mig orättvist behandlad är jag rädd för att någon ska respondera med att tala om att jag är fel ute. Som om jag inte skulle ha rätt att tycka nånting liksom - även om det faktiskt VORE fel? Hur knäpp är jag egentligen?!?!

Jag vill bara att allting ska vara bra, kännas bra. Säkerligen måste man väl då ta upp obehagliga saker ibland, vi är ju alla så olika. Ibland gör man saker som sårar någon annan eller man beter sig på ett sätt som kan göra någon ledsen eller illa till mods. Vilket inte betyder att man inte älskar den personen. Det fattar jag också. Men i mitt fall är jag nog så väldans rädd för att det skulle bli så (hur orimligt den än må tänkas vara) att jag många gånger därför inte säger nånting när jag tycker att nånting är fel. Vem vill väcka den björn som sover.

Igen - hur knäpp är jag egentligen? Hur blev jag så här orolig och räddhågsen? Det är väldigt svårt att stå fast vid en åsikt om man hela tiden försöker ursäkta sig för att man har den - av rädsla för ifall nån inte skulle hålla med.



fredag, juli 02, 2010

Luxuary


Här är den!

onsdag, juni 23, 2010

Hopp-i-land-kalle

I går fick vi dit flexvajern - puh (så man kan växla mellan fram och back - mycket nödvändigt)!

Fastän den var för lång, så funkade det med en liten böj här och där. Sen tuffade vi bort till andra bryggan för att kolla att masten låg kvar (vilket den gjorde, he). Det innebär att idag mastas det på och då är det bara följande kvar:

* Sätta dit rullfocken och storseglet och lattar och hoppas på att han inte glömt sätta dit spridarna och vindexen (tro inget annat än att jag pluggat båtspråk - hur många konstiga ord kan det finnas liksom, t.ex. levang?!?!)

Efter detta kan man strunta i allt annat och segla iväg :)

* Fixa luckorna

* Städa invändigt

* Laga toaletten

Ja - sen är man redo för längre bortavaro på sjön, amazing. Jag tycker mig skönja en allt mer stigande energi även hos min älskade sambo. Det kanske verkligen hjälper att ha nån med sig som är så full av skräckblandad förtjusning och förväntan att det inte går att låta bli att påverkas. Han har verkat så less och trött på båten men nu tycker jag mig som sagt se att han blir mer och mer pigg på att hålla på. Sällskap kan göra under :).

Däremot så förstår jag ju om han inte blir lika exalterad som jag, det här har han ju sysslat med under hela sitt liv. Själv har jag inte fått uppleva sjön och båtliv sen jag var liten. När pappa dog försvann alla såna grejer och det svider ännu i hjärtat, allt som med honom, togs ifrån mig. Alla tillfällen, alla Svenssongrejer. Det är inte undra på att jag kämpar så hårt för att känna mig normal, nu när jag hamnat i ett läge där jag faktiskt kan få unna mig att känna just så. Och kan få hjälp med det. Nästefter att ha definierat normal då. Det har inte legat för mig att köpa en segelbåt själv (som han tyckte att jag ju kunde ha gjort *suck*) och lära sig den hårda vägen - nån måtta får det vara.

Iaf var det med förskräcklig nervositet som jag stod framme vid pulpit(en?), för att hoppa i land och ta emot båten. Man måste ju liksom ta ett kliv/hopp upp för att sen landa på bryggan. Det var läskigt! För en människa med noll kontroll (nå, ganska liten iaf) på kropp och balans som dessutom gärna beter sig som om hon vore en elefant i en kristallbutik, var det nästintill en "major achievement" och det vart ju en gång till när vi skulle tillbaka - puh!

Verkar som att den här sommaren blir full av självförverkligande; även om det är med små mått mätta för andra är det stort för mig, varje liten affirmerande grej.

På torsdag kommer mc:n... och ja, kanhända får du prova den...SEN :D. Men jag har sett vad du gör med dina cyklar hjärtat, ända sen du var liten, haha. Du ställer in dem i garaget *ler*. Puss.

fredag, juni 18, 2010

Jogging

Jag vet en som har börjat motionsspringa. Och jag blir så stolt så jag storknar :). Lite avundsjuka får plats också. Jag blir, och kommer alltid bli imponerad av människor som joggar/springer/sprintar, just för att jag själv aldrig lyckats komma dithän. Beroende av många anledningar :). En av dem kan definitivt definieras lathet.
Det får duga med simningen tills vidare. En dag ska jag kunna springa spåret men den dagen är jag inte i närheten av nu.

Närmast nu ska jag köpa hoj!

torsdag, juni 17, 2010

Båtliv

Igår skrubbade vi sittbrunnen på båten. Molnen var oroväckande halvmörka i nederkant men temperaturen var jätteskön och inget regn kom.

Jag har med andra ord ganska ont i armarna och handlederna idag. Men vad gör man inte för chansen att faktiskt (!) få åka båt den HÄR sommaren!!?

Ikväll blir det vaxning av det vi gjort rent och så ska vi fortsätta med däcket. Endera dagen kommer därmed masten på och sittlocken är snart på hemgång så vi (eh, han) kan fixa nya.

Ja. Sen är det bara en fråga om balans. Det är hundra år sen jag skuttade omkring på en båt. Men det kan inte vara värre än att lära sig cykla igen :).

måndag, maj 31, 2010

Solen skiner genom ångesten

Nu har jag försökt skriva två blogginlägg som aldrig blir publicerade. De är ju negativa! Och fastän jag må vara i behov av att få ut det blir det ändå så fel.


Men solen skiner och för typ andra säsongen i mitt liv kan jag ta det till mig och jag lider av ordinär Svensson-panik över att altanen inte är rengjord är klar, att båten ligger i vattnet och väntar på att bli tvättad även ovanpå och inuti och inte bara på den delen som befinner sig i vattnet. Det kliar i fingrarna att rensa ogräs och röja i förrådet (fast det får sambon börja med: många och stora spindlar!) och bla bla bla. Jag känner mig tokstressad för att helgerna är upptagna med än det ena än det andra, roliga saker (!) absolut men oxå tidskrävande.


Hur som haver så forsar många tankar i huvudet och många är osorterade och oklara och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vart och hur jag ska börja - OM jag måste börja. Det finns en massa issues som jag vill lägga på bordet och "bli av" med. Sluta bära på det helt själv liksom.

Jag orkar inte riktigt med den ångesten och det konstant dåliga samvetet som plågat mig sista tiden.

Det fungerar ungefär så här: min tankeverksamhet exploderar så fort jag går utanför dörren. Det lugna, trygga i att vila i enkelheten och "vad är problemet?"-zonen, skärmas av. För jag är inte längre hemma, med min sambo och min syster bor inte på vägen hem från jobbet.

Det är fel och förmodligen fegt också, att hänga upp alla dessa klädesplagg av känslor, på en människa, även om den står en så nära. Och det gäller vem som helst. Men det är också ganska naturligt.

Nå,det är så just nu: när jag kommer hem kan jag absolut fortsätta fundera men bara hans lugnande röst och våra normala samtal - får just den där hjärtklappningen kopplad till alla obehagskänslor - att tona ned och försvinna. Bara de bra samtalen med min syster (för ja, vi har dåliga samtal ibland oxå *ler milt*, eller rättare sagt; dåliga ämnen, eh...ja, som t.ex. ofrånkomlig känsla av otillräcklighet och ångest) får förståelsen och acceptansen av mig själv att sjunka in. Just nu är det så. Det är ju inte som att jag alltid går omkring och känner mig som att jag håller på att tänka och känna ihjäl mig.

Det bara...nu är den där rastlösheten varvad med något annat. Det har hänt så många saker på senaste tid som berört så djupt, om än inte riktigt så där personligt. Det har inte drabbat mig, just mig, men väl människor i min närmaste omgivning.

Och påslaget av den här förbannade ångesten som fortfarande (!) kan krypa in i cellerna, när fan den vill - den är rikigt onödigt jobbig.

Prata om det...? Vem ska jag prata med då? Det är jättesvårt att förklara för någon som inte känner eller känt av just de här känslorna, alternativt inte skulle låta sig styras av dem. Och det blir ju så mkt bättre när jag t.ex. kommer hem. Samma effekt som en Sobril, fast trevligare och utan tröttheten. Och dem som jag hyser sånt dåligt samvete för...ja - vad ska jag säga till dem? "Hjälp mig att komma över mitt dåliga samvete jag hyser över/för din skull?" Hur kan jag ta den platsen hos någon?


Värst är just avsaknaden av konkret problemlösning. Jag måste ju få det ur mig, för att kunna få perspektiv på det. För att kunna få hjälp med att räta upp tankegångarna. För hur mycket problemlösare jag än faktiskt blivit kan jag fortfarande väldigt lätt ta på mig besvären själv och försöker som oftast febrilt analysera ner det som känns inuti. Jag gör mitt bästa för att inte lägga ord i din eller din mun/tanke men naturligtvis blir det så ändå, och då blir det inte rätt. Och det är inte så säkert att jag kan komma över dessa frågor med bara min egen (ju egentligen ganska dåliga) referensram.

Men så skiner den där solen och jag inser att jag kan njuta av den och så trycker jag bort det negativa (vilket faktiskt känns ganska sunt) och tar tag i något mer verkligt, som att tvätta hundfiltarna och planera in motion och försöka tänka att idag/ikväll, ska jag inte fundera. Solen lyser liksom genom ångesten och ännu finare är det när det varma löser upp det kalla.

Fel eller rätt – jag lider fortfarande av en massa dåliga minnen och gamla mönster och det tar t i d att lära om. Det kommer tillbaka men hela poängen med att förändra sitt liv innebär också att kunna ta och vända det rätt när växeln faller ur. Det behöver aldrig bli som förut igen, det ska aldrig bli som förut. Och detta gäller också för nya frågeställningar.

Så. NU fick jag ur mig det ändå.

Livet är inte enkelt, men det behöver verkligen inte alltid vara så svårt…

onsdag, april 14, 2010

Rastlös

Nånting är fel.
Inuti mig.

Jag har bara en aning om vad. Det har ingenting att göra med hemma (tack och lov). Och jobbet är som det är. Den biten går ju i perioder där jag ömsom bara vill gråta innan jag kommer dit och ömsom ger blanka fan i det. Man får som välja sina strider.

Som sagt, ingenting är fel hemma. Stämningen är precis så underbar som den ska vara.

Det är en rastlöshet som pockar. Och måste jag vara skärseldsärlig så kan jag säkerligen peka ut exakt vad det är. Det brukar vara så om och när man skrapar bort förträngningsrost. Men jag är inte så säker på att jag vågar göra just det, just nu.

Och den är ännu inte ohanterlig, rastlösheten. Den kan lika gärna vara en ny egenskap, som jag aldrig besuttit förut. Vikten av att ständigt ha nånting för händerna, eller kanske mer sanningsenligt; stressen som infinner sig när jag inte har det. Jag vet inte. Kanske måste det till nånting nytt nu. Kanske måste jag våga ge efter för den där längtan inombords. Eller kanske måste jag bara ta bladet från munnen, till både den och den och den. Lösa de där knutarna som skaver.

Se, den som skrapar skall finna. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Det är bieffekten av att vara rastlös - man orkar inte egentligen ta tag i det. Precis som alla andra emotionella tillstånd som nånstans bottnar i självkänslebortfall, ångest och stor dos framtidsnoja.

Nå.

Jag lider inte av det. Jag bara känner det inuti: oron har börjat vandra.

torsdag, april 08, 2010

Prövar

Jag tror det finns en människa som läser den här bloggen *ler*. Och bara för din skull ska jag skriva några rader, lite oftare (åh, har jag sagt den förut?)

Det är bara det att jag är lite kluven. Förr var jag mindre privat på nätet - jag mådde så mkt sämre. Det spelade väl ingen roll då, antar jag. Berörde man en främling kunde det hända att man fick en ny tanke den dagen, en tanke som faktiskt hjälpte. Men så fanns inte bloggen heller. Man skrev i forum, eller nätverk. (låter som jag är skitgammal, haha).

Så startade min syster en blogg, en helt underbar blogg med mycket foton och många roliga och en del ledsamma inlägg. Det var helt fantastiskt vilka skrivna kvalitéer som kom fram. Hur som haver - det har alltid varit jag som varit den skrivande människan i familjen. Nå, förutom mamma då, som skriver en bok. Nu när jag tittar i backspegeln så framstår det dock smärtsamt tydligt att alla mina ord var sprungna ur sorgen. Sorgen och ångesten och det är nästintill makalöst vilka haranger det kan generera.

Återigen (tjat) så är det inte så längre. Och jag känner inte för att analysera heller - och det i sin tur gör att mina ord inte längre pockar på att komma ut. Jag har inte längre nånting att säga *skrattar*, fast det är ju inte riktigt sant. Det finns massor, t.o.m erfarenhet nu, att delge. Några goda eller sämre råd på vägen. En jämförelse; så här var det för mig.

Nå. Man kan ju kanske ventilera sig här ändå, så länge jag låter bli att pinga bloggen och det bara är Du som läser *blinkar*. Det finns ju somliga som tycker man är komplett galen och ganska dum i huvudet som lägger ut sin privata text överhuvudtaget. Svårt att förklara verkan och behov och ny teknik och ett generationsbyte som heter duga.

Puss och kram iaf :).

torsdag, september 10, 2009

Idag vill jag säga att jag är lycklig


För jag är det.


Jag beställde hem mina journalkopior. Glömde helt av det sedan. Det damp ner ett rek i brevlådan *gulp*. Och så hämtade jag ut det.
Det var för det första inte hälften så farligt som jag vid tillfälle hade trott.
Det var inte utlösande sorgligt som jag vid ett annat tillfälle misstänkte att det skulle vara.


Det var bara - ord. Någon annans ord. Inte mindre sanna och absolut inte felaktiga. Magen vred sig en aning men sen var det bra. I vanlig ordning önskar jag bara att det skulle varit bättre, redan då. Men återigen lever jag under fanan att om jag var tvungen att må så där illa och vara i så dåligt skick, för att komma hit där jag är i dag - då får det ha varit värt det.


Nu finns det allltid bättre och sämre tillfällen som ens förflutna kan dyka upp i rek på posten och hade det kommit i fredags hade jag fan kunnat ringa jourhavande. Nästan. Skillnaderna visar sig tydligare och tydligare för varje minor setback. Jag känner mig själv nu. Som jag alltid trott jag gjort men nu kan jag välja rätt väg också. Jag kan hantera det. (Nå, tiotusenfalt bättre än förut iaf).


Och hur som haver. När vinden blåst klart och hjärtat klappar normalt - då sitter man vid köksbordet med sambo och bonusdotter och tittar på Vem vet mest. Hon lyser upp när hon kan frågorna (precis som jag fast jag låtsas mer som att det där visste jag hela tiden) och han är mest tyst fast jag vet att han kan. Och så sprider sig värmen för han säger att han ju kan följa med till Sthlm och hämt/lämna hund-en/arna nästa dag.


Bara så enkelt, lindas själen in i bomull och alla kval och tvivel förvisas till där de ska vara - i "borta"rummet. Att han finner all tid i världen vara värd att vara med mig.


Problematiken ligger inte i att jag inte tror att det är så. Den ligger inte heller i att jag inte litar på och tror på hans kärlek. För det gör jag. Herregud - om trygghet vore sömn skulle jag ligga i koma nu. Det är bara det att fortfarande så slåss en självkänsla om plats. Det där hacket i skivan som påminner sig ibland. Det kan han inte hjälpa finns där, det kan bara jag slipa ner. När kommunikationen missar då lägger sig oron som ett kallt stickigt täcke tills jag får mål i mun igen och hanterar det.


Och det är ok. Jag är såå på rätt plats och ingen postum ångest i världen kan stjälpa mig. Gack väck era hjärnspöken!



Vill avsluta med uppdaterade bilder på dampen för när man är ur gängorna oavsett anledning, då hjälper han till att göra livet aningen mindre allvarligt...

Försök stå i vägen för den där

fredag, juni 12, 2009

Bara kuriost glädjande

Det är länge sen jag överhuvudtaget tittade i startlistorna för ett V64 el V75. Det är ännu längre sedan jag och syster var på Solvalla och vann 7000 efter att ha satsat bara 40:-.

Jag känner inte igen några hästar längre, jag skulle aldrig i livet sätta min fot på Elitloppet (50 000 pers - hallå?!?) och det känns krångligt att lära sig räkna på system igen (eftersom man vägrar köpa en Harry Boy).

Men så ser man ett namn. Järvsöfaks. Och det spritter till inombords, för den hästen har jag sett springa. Och han Är så fin.

http://www.aftonbladet.se/trav365/article5370210.ab

måndag, maj 04, 2009

Ögonstenar

Jag fattar inte att det ska vara så svårt att tillämpa den där förbannade kameran. Det är ju jätteroligt när man gör det. Jag förmodar att det mest har att göra med en alltmer sviktande organisation. Förr skulle jag haft tvärkoll på digitalkameran, haft en rutin på att fota, lägga in bilder och sedan publicera dem. Men nånting har hänt de senaste åren med min nätverksamhet. Jag är hemskt obrydd. Fast övning ger väl fortfarande färdighet, I suppose. Apropå det lär jag komma ihåg och be dotra (kallar henne så, ändå :)) komma hem med ovan nämnda kamera igen.
Hur som haver. Jag har iaf lyckats ta några foton. OCH lägga dem på datorn. OCH komma ihåg dem och här kommer ett urval :)

Min stora bärnsten Lukas (som lagt beslag på Jamies älsklingsställe, som hon övertagit från Greta)

Min (nuförtiden senila och väldigt egna) pärla Jamie (18 år i år)



Ensam bild på Greta kommer, ligger i kameran (tror jag). Men nästa påvisar iaf hela djurarsenalen. I min värld inte så många individer med tanke på mammas zoo men för resten av familjen är det minst tre för många *skrattar*. Men de ingick som i bagaget.



Från vänster - Greta, Lukas, Jamie och Logan



Till slut har vi naturligtvis den där som antingen driver mig till vansinne eller får mig att skratta så tårarna sprutar.




Mammas plutt


torsdag, april 23, 2009

Lugnare

Nu är det klart. Det går knappt att beskriva min lättnad. Det må nu ha varit så att alternativen för mig var att behålla min semester ostörd eller krascha den totalt. Detta faktum skaver lite som en tagg i skuldens land. Jag gör mitt bästa för att försöka undvika känna så.

Jag är tacksam, jättelättad. Men jag tänker inte känna skuld. Jag kanske tedde mig som besvärlig som inte ville ha några andra veckor som föll sig i andra perioder, men tyvärr var det hela poängen. Det fanns ingen mening för mig att ta semester senare - det skulle inte bli någon vila då, bara ångest.

Nåja. Tills vidare är det nu lugnt och jag har papper på att semestern de facto är godkänd. Det är bindande enligt semesterlagen. Som det oroliga knyttet och enkla måltavla för dåligt samvete (och vanligtvis med undergiven och uppoffrande inställning) jag är, har dock ångesten för nästa ledighet redan vagt bokat plats på första parkett.

Jag tror aldrig att någon är ute för att jävlas med mig, liksom JAG aldrig är ute efter det heller. Men människor underskattar hur de skiljer mellan förlust och rättvisa. Fastän man ska ge och ta i sina relationer - ALLA relationer, så är det inte alltid så enkelt när man ska balansera självviskhet (som inte behöver vara i negativ bemärkelse utan snarare ganska viktigt) och hänsyn. I allmänhet ska man inte lova mer än man tror att man kan hålla men i synnerhet ska man hålla sitt ord när det väl är sagt.

Återigen. Jag är tacksam, tro inget annat men jag tänker undvika skulden så länge jag kan. Egotrippat...som det kanske visat sig att jag är.

tisdag, april 21, 2009

Ilsket jävla hjälplös

Nu är jag så jävla jävla arg. Principiellt, personligt, subjektivt OCH objektivt och fans moster.

I vanlig ordning har jag ingen lust att gå in på detaljer men jag tror allt kan sammanfattas i: Någon håller på och fuckar med min semester!!!

När man tror att allting löst sig så slappnar man av. Man lägger ner försvarsberedskap och man börjar med hopp i hjärtat se ljusningen som föreligger i att få vara ledig.

Om jag kan skrapa ihop lite mod (då man ju inte ska ta konflikter i vredesmod och riskera flera brinnande områden, även om det är en väldigt stark drivkraft), då tänker jag ta upp det här. Åtminstone har jag fått det sagt då.

*gah!!=#¤()"/()/&("(##!"?¤¤!!?#=*

söndag, april 19, 2009

Hjälplös

Till skillnad från förr lägger jag inte längre ut hela texten om vad jag funderar på, mår dåligt över, gläds åt. Det får vara så kryptiskt som det är. Men orden måste ut ändå. Förvisso kan man fråga sig varför jag inte bara plitar ner bokstäverna i wordpad och låter det vara bra så. Ja. Tekniken? Att det ändå kan finnas en främmande därute, eller för all del en närstående som slår ett öga, funderar en sekund - och kanske tänker eller gör någonting som kan förändra hela dagen. För sig själv eller för någon annan.

I detta nu är jag hjälplös. För det är inte min kamp. Jag är delaktig i en situation som jag inte kan förändra att den uppkommit. Jag kan kanske göra någonting åt det från och med här, men om jag någonsin saknat facit eller en formelsamling så är det nu.

Det gör mig så ont. Att vara så (inbillat?) psykologiskt införstådd och så (självpåtaget?) empatiskt betrodd med människor (/mänskliga beteenden) och se sammanhang som inblandade inte gör - och inte kunna göra något. Eller åtminstone känna det som att jag inte kan göra nåt. Jag önskar som många gånger förr att jag bara kunde ta alla dessa bekymmer och placera dem i en sån julglob, med vatten och snöflingor. Och bara skaka om, så det som låg på botten kommer upp och sen lägger sig bättre till rätta efter en stund.

Nå, nu kan jag inte det. Likväl kan jag inte kräva något. Jag kan kasta in en hemställan om medberoende men jag har inga rättigheter. Jag har bara kärlek och en del mer eller mindre kloka påståenden som kanske inte ens är önskade.

Utöver det har jag en pickande fågel inuti. Den får hjärtat att slå ihåligt. Om jag ligger stilla i tystnaden ekar det i hela huset. Ibland tror jag att det är någon som går omkring i köket. Men det är bara min ångest som överröstar. I natt kunde jag inte andas. Som när jag var yngre och i vanlig ordning drabbades av säsongsastma. Det var hemskt. Och hjärtat slog som den värsta sortens bongotrumma. Tankarna rullar i otakt och jag känner mig rätt och slätt hjälplös.

Det går aldrig att jämföra. Inte familjer, inte olycka, inte sorg och heller inte glädje. Det får inte funka så. Det kan inte funka så. Ändå gör vi det mot varandra hela tiden. Vem har det värre, vem är mest egotrippad, vem skadade vem först och vem förtjänar respit. Vem är lycklig? Vem har man försakat?

Det går inte alltid att förstå varandra. Inte ens när man är övertygad om att man gör det. Det kan vara svårt att definiera respekt precis som det kan vara svårt att tala om vad man tycker. Det kan göra skitont att höra en sanning och det kan vara precis lika fatalt att bli serverad en lögn. Det här är liv. Och det går inte att adressera en eftersändning till det. Allt pågår här och nu, hela tiden, hur inaktiv eller engagerad man än väljer att vara.

Att skjuta upp saker, att vänta, att vara rädd att förändra, att vara orolig för morgondagen, att älta det som varit, att försöka lära sig något, att ändra mönster, att göra saker som man vanligtvis drar sig för.
Think outside the box.

Vi alla har inte eoner av tid på oss. I själva verket vet ingen av oss hur länge vi får trampa denna jord. Som oftast begriper man det här, eller åtminstone nås man kanske av insikten i en ganska prekär situation. När någonting händer utöver det ordinära, som berör oss eller som till och med varslar om olycka. Kort sagt - när någon dör eller när man upplever hot. Ett hot kan innebära många olika saker och det kan gälla små som stora delar av ens liv, och olika personer och områden.

Återigen kvarstår slutsatsen; vi har inte all världens tid på oss. Med det sagt kan jag ändå inte anta att man ska jaga varje sekund eller ens nyttja Carpe Diem. För vi funkar inte så, de flesta av oss. Jag kan förespråka det för det finns så klart de som verkligen försöker leva eller lever som om det inte fanns någon morgondag. Vanligare är väl dock vi som tradar oss fram i veckans rutiner, jobb, skola, mat, sova. Allt för att ta oss till nästa dag. Till nästa punkt som kan vara löningsdag likväl som helg. Helt plötsligt har det gått tio år och man minns en sketch från Pang i bygget där John Cleese säger:
”Svisch - what was that?”
”That was your life, mate.”
”Oh, that was fast, can I have another one?”


Nånting i den stilen.

Nu har jag tappat tråden lite. Kanske är det lika bra. Annars slutar det här bara med en fanatisk önskan om att få bekräftelse på att jag räcker till. Och då handlar det plötsligt om mig. Vilket det inte gör i denna situation. Det vore förmätet att själv hylla den kärlek jag känner för inblandade och det skulle resultera i en skymf mot dem som känner sig svikna av den som är jag. Jag som är den som alltid velat väl men kanske inte alltid lyckats. Som inte alltid vet när jag är egotrippad för att jag alltid själv har jämfört olyckor och sorg. Många gånger när vi tror att vi gör offer för någon annan så kan det lika gärna härledas till martyrskap. Många gånger är det inte farligt eller konstigt att inte räcka till, det bara är så ibland även om det gör ont.

Hur som haver. Jag finns här. Det är bara att fråga. Alla dagar börjar med nya blad och där förutfattade meningar och gamla mönster har färgat boken så finns det alltid marginaler att skriva utkast i. Och det går att börja om från där man är nu.

fredag, april 17, 2009

Från eko till uppryck

Eftersom det inte är någon som läser den här bloggen (inte så konstigt då den inte skrivs i särskilt ofta plus att jag är dålig på att pinga), är det på något vis samma sak som att gå in ett rum och kasta luft.

Det ekar inte ens.

Åtminstone får jag ur mig orden. De där som svider i halsen. Och ändå inte. Det går inte alltid att sätta ord på det här ambivalenta inombords. Jag bär en värld av oeniga känslor, kritik, besvikelse, självkänslefall, hopp, glädje, oro, kärlek, lycka - allt vad vi består av.

Om någon kunde kliva in i den här hjärnan tror jag att denna någon bara skulle sparka till hyllorna så de rätade upp sig. Och det skulle förmodligen vara bra. Snyt dig och kom igen som en vän skulle ha sagt.

Lämnar man diskussionen där, borde det inte vara så svårt. Att bara skita i funderingarna. Rycka upp mig. Avdramatisera det hela.

Vilket är precis vad jag ska göra. Spöken har jag ju alltid haft. Det är bara det att det är för många som saknar koppel just nu *ler matt*.

torsdag, april 16, 2009

Återbesök

Den är här igen.
Ångesten.
Den förbannade jävla ångesten.
Det finns massa sparade bokmärken att se över. Det finns smärtminnen som rivits upp.
Med andra ord finns det saker att hantera och facit att använda. Och jag kommer härda ut.

Men det är jobbigt ändå. Skitjobbigt.

Varje kväll står jag och glor på två tabletter medicin. Varför räcker det inte, undrar jag. Ska jag öka dosen, ska jag byta, komplettera, ringa (vilken) läkare, bara vänta? Hur kan den där minskningen för nästan sex månader sedan komma så osynligt krypande för att helt plötsligt överraska i ett dråpslag? Det har varit bara precist jobbigare att hantera paniken, stå ut med oron, att värja sig från skugga och självkänslefall. Men det har varit lärorikt (tänker jag), och som det ska vara (förmodar jag) och det har fungerat. Nu har det dock eskalerat lite varje vecka.


Och hur sätter man ord på något som sker i huvudet, som man själv kan resonera bort, förtränga och avvisa, etikettera? Någonting som man nånstans vet hur det kommer sig men ändå blir orolig över. Någonting som man helt plötsligt ändå inte förstår varför det händer. Är det den där frånvaron av terapin, är det störningar någonstans, är jag orolig för särskilda saker som egentligen inte är så besvärligt att reda ut. Bla bla bla. Det är helt enkelt skit att det ska kännas så överhuvudtaget.

Det är mig en ynnest att jag varje dag får komma hem till en famn. Att jag varje kväll kan sova i hans armar. Det laddar batterierna och det går lättare att andas och det är en hel natt innan hjärtslagen dunkar ihåligt igen.

Snart nog är det över. Jag vet ju det. Men ändå. Det är skitjobbigt.

måndag, mars 09, 2009

Längtar - längtar inte

Jag när en längtan. Som jag inte vet hur pass förankrad den är. Jag har i omgångar bestämt mig för att betvivla denna längtan. Som mest har jag bara låtit den bero.
Ibland slår den mig som ett slag i ansiktet, som ett hugg i hjärtat. Det svider till i nerver jag inte visste var smärtkänsliga. Vilket inte alls är så konstigt. När längtan kommer över mig kan den vara triggad av vad som helst. Av minsta möjliga gemensamma nämnare.

Med längtan följer också skräcken. Det okända, det man inte vet någonting om. Förtjänar man att längta efter det? Klarar man av följderna, är man redo att ta konsekvenserna, duger man? För många följer nog ett rungande Javisst! Självklart! Absolut!
För andra går oron hand i hand med förväntningarna. De krusande stickningarna av obehag som övergår i fantastiskt kännbar triumf.
Allt är tillhörande livet och dess vindlande vägar.
Vem kan gå spikrakt genom världen?

Återigen är det tveksamt när man är i detta gränsland. Jag kan tycka att antingen så vill man eller så vill man inte. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Omständigheter, omgivning, social status, stämningsstabilitet, trygghet, kärlek, beslutsamhet, etc. Att ha ett mål, att veta inuti: det här är rätt och vad jag vill. Man har sett hur det kan vara så fel så många gånger. De flesta bryderier kan man analysera bort. Söka tröst i att lära tillförsikt och ge sig själv en ärlig chans att låta saker och ting hända i den takt som det ska få ta. Med alla de upp och nedgångar som (nästan) alltid kommer att uppstå. Det finns böcker att läsa, människor att samtala med, erfarenhet att lyssna till.

När kommer trotset in, undrar jag; det jag längtar efter skall jag ha. Är det beslutsamhet eller är det påkostad så kallad naturlig del i ens fortsatta utveckling. Ska man leta efter rättvisan när någon annan säger emot. Ska man satsa sina kort på vett och etikett, på rättrådig moral som finns i de människor som blir delaktiga. De som bara kan förstå med sitt hjärta men kanske inte med sin sans.

Åter till den pockande längtan som rör sig i osynliga blodbanor. Är den så verklig som den känns eller är den bara genetiskt adresserad. Kan jag ens styra detta själv?
När den håller sig borta, är det samma sak som att inte längta? Eller bidar den bara sin tid. Så den kan slå så där hårt vid tillfälle när jag är komplett oskyddad, naken och sårbar.

Tåls att funderas på hur länge man kan ignorera den. Det kommer nämligen aldrig falla sig rätt om man är inställd på att den avtar, om man inte förankrar beslutet att längta klart.

torsdag, februari 12, 2009

Ja, eller hur

Åtminstone hade jag tänkt att jag ju kunde skriva ett inlägg varje månad.
Mm. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Nu må det ju vara så att jag som oftast skrivit mer i diktform. Det får jag utlopp för på argus.nu där jag också kallar mig för glasbiten.

Som min syster sa härommånaden; jag mår inte längre så dåligt att jag konstant måste skriva om det. Och det slog mig att det var så sant att jag mest skrev för och om att jag mådde skit. Som vanligt kryptiskt och i poesiform, men ändå. Jag kunde skriva långa litanior om hur ont det gjorde, hur ångesten förlamade, hur ingenting kändes bra i mig, hur jag själv var värd så fruktansvärt lite. Ja, trots den bästa systern i världen.



Nåja.
Det må vara en klyscha men att träffa rätt man i rätt förhållande har förändrat - allt. Jag är inte säker på vad det innebär i övrigt - man kan aldrig veta hur livet svänger, om eller när det händer något. Vi är inte rustade för ens förväntade och redan planerade sorgelika/katastrofala händelser. Jag kan inte veta hur jag skulle gå ur det här med sansen i förnuft om vi skulle gå skilda vägar. Det kan jag inte veta nu. Och som han skulle ha sagt: 'det är väl inget att fundera på ens'. Så jag ska inte stanna kvar i den funderingen. Jag vill bara belysa kontrasten mellan att alltid ha mottot: jag måste älska mig själv innan jag kan älska någon annan, vänner kommer alltid först, man ska inte hänga upp sitt liv på sin partner etc etc etc. Allt är sant, likväl som det största många (inte alla) strävar efter är just att finna en partner att dela sitt liv med. Hur kan det vara någonting som man ska lägga lite lock på för att man inte själv klarat av att må bättre tidigare. När det inte räckt till med egen affirmation utan man behöver bekräftelse från dem omkring sig också. Det kan vara en partner likväl som en vän.

Nå. Så är det iaf. För mig vände väldigt många saker. Det hade det kanske gjort ändå, just då. Men att vara i det här förhållandet gjorde allting så mycket mer mjukt och lättsamt och jag kan äntligen sova om nätterna.


Tillbaka om varför jag inte skriver?
Min syster hade ytterligare en påtalan - varför började jag inte skriva om specifika händelser som sker i världen, lokalt eller globalt. Varför använder jag mig inte av cynisk och kanske till och med elak sammansättning av ord för att väcka debatt, eller bara knäppa någon på näsan eller sätta ord på orättvisa och/eller andra infantilt hemska saker som pågår omkring oss.

Mm - det är ju faktiskt något att fundera på. Vända blicken från dessa (förbannade) egna reflektioner och se ut genom glashuset.

Vi får väl se. Det finns mycket att säga om många saker.


Tills vidare kan ni ju fundera på hur man orkar (och vågar) skapa dylika bilder (någon kan ju få för sig att avla fram dem).







fredag, december 26, 2008

Inaktiv i år



Här har det inte rört på sig särskilt mkt...desto mer har det skett på hemmaplan, IRL.


För att avrunda och kanske börja på ny bloggbana nästa år (i kombination med att nån satans gång skrämma igång digitalkameran som jag övertagit från syster och begripa hur den funkar på riktigt) så resumérar vi lyckans kvallista och ger en förklaring till varför tomten ser ut som han gör...






Det här har jag lärt mig detta år:



  • Det GÅR att lära sig höra vad tonåringar säger

  • Jag är inte lika teknisk som jag var förut

  • När man lärt sig säga ifrån så visar det sig ofta att det inte behöver spela någon roll MEN det känns fan så mycket bättre

  • Det går att lära om och lära nytt

  • En boxer förlänger livet genom alla skratten trots att de gråa håren visar sig tidigare (you all knew That one)

  • Alla har spöken på vinden

  • När allt är så bra som det ska vara, då köper man dubbeltäcke

  • Jag är värd att älskas





Och här följer den redan kända sanningen om varför tomten är röd...





En God Fortsättning

önskar jag och hälften av Muppet Show

Copyright by Inteforintet

torsdag, augusti 14, 2008

Långsamt

...det går långsamt att börja om.

Samtidigt som omvärlden rör sig fortare och fortare och våren blir sommar och sommar blir höst, så är det som om snigeln inuti mig sträcker på sig. Och sträcker på sig. Och kryper in i skalet igen.

Det är ok. Jag har inte bråttom längre. Stressen över att ta sig genom varje dag, för att nå lindring i sömnen, eller famnen, eller i samtalet - är inte längre nödvändig.

Jag känner mig som en klyscha; att när saker och ting började falla på plats så ingick däri också en ny relation. Att när den relationen gav trygghet och värme och en enorm känsla av att ha hittat hem - så löstes många andra knutar upp. Det är inte dåligt på något sätt, missförstå mig rätt. Jag har bara alltid haft som mål (långt där borta över horisonten och genom underjordiska tunnlar) att klara mig själv. BLI klar med mig själv. Och sen...sen låta inbjudningarna hagla och vara sann och klar och trygg i mig själv, först.

Det blir aldrig som man tänkt sig, och än har vi inte sett slutet förstås. Jag tar fortfarande mina mediciner men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande en diagnos (nåja), men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande smärtminnen och oroligheter inombords och ångesten lägger fortfarande sin kalla hand på min panna, men jag bara håller ut när det händer. Jag har vetat så många saker så länge, haft så många insikter. Fortfarande så törs jag inte alltid ta tag i det som stör. Ibland behöver jag inte längre. Men det som jag tidigare vetat - visar sig nu fungera att applicera. Det är ganska fantastiskt när jag tänker efter.

Kanske är det inte så farligt att utvecklas genom någon annan, leva genom och tillsammans med någon annan. En partner, en livskamrat. Kanske behöver man inte vara "klar". Kanske behöver man bara få vara sig själv, läs: Våga vara sig själv. Poängen jag ger mig själv är att jag måtte ha varit mogen, beredd att låta det försöka fungera. Och jag mår bra. Jag mår bättre än jag någonsin gjort. Och jag har, peppar peppar, börjat vänja mig. Det är såå himla ok att må bra?!

Vilken fantastisk upptäckt.

Med facit i hand har mångt och mycket varit värt det, även om tämligen mångt och mycket varit onödigt besvärligt.

tisdag, april 15, 2008

Stukad


share your files at box.net




Det gör ont att bli påmind om sina tillkortakommanden. Det gör ont att känna sig så maktlös och så osjälvständig.

Att inte kunna värja sig från alla dessa ovälkomna stick i huden, klappande hjärta, blossande kinder.

Upplevelsen är stark och ridån faller ner, hårt och ödesmättat, som vore det ingen morgondag.

Det är över en vecka sen och incidenten är utredd och förbi. Bara jag har packat ner smärtminnet och bär det alltjämt med mig. Liksom alla andra händelser som mer än vanligt får mig att granska hur och varför jag beter mig.

Jag har så många facit att bläddra i, så många kladd och utkast, det är än överstruket, än understruket. Jag biter mig i läppen och försöker hitta installationsguiderna. De hänger knappt ihop. Vad ska jag lära mig från erfarenheter som jag inte vågar omsätta i handling?

Kanske är det med otäck visshet som jag inser om och om igen, att det finns så mkt mer. Så mkt mer som jag ännu inte klarar av, oavsett anledning.

Jag tror jag skulle kunna kallas för en som vänder kappan efter vinden; när tillfällena ges och jag ger efter – då finns det ingen starkare, renare eller mer självklart levande människa än jag.

Ett annat tillfälle, kanske senare samma dag – är jag inget mer än den där ynkliga harpalten. Förbisedd, undergiven, resignerad, så in i själen trött och utan tillit. Oförstådd och klandrad. Allra mest inifrån eget hjärta.

Ingenting är svart eller vitt. Inte ens alltid grått. Vi skiftar i färger som ingen kan sätta ord på. Varje dag kan jag lära om, kan jag lära nytt. Det behöver inte vara farligt. Inte alls. Det måste inte göra ont.

Men om det gör det. Jag undviker det hellre då. Smärtminnet är fullt och ryggsäcken skaver. Det är tungt att granskas, det är jättesvårt att acceptera det man finner. Man måste påminna sig – ingenting är svart och vitt. Inte ens grått.

Jag är fortfarande stukad. Kanske mest för skammen. Vissa incidenter lämnar de där spåren som det tar en vinter och många regniga höstar för att förmås försvinna.

Det gjorde väldigt ont att reagera. Trots att jag för en gångs skull agerade instinktivt. Det går inte att skriva om det här på annat sätt än kryptiskt. Jag lärde mig viktiga saker. Frågan är i vanlig ordning hur jag använder mig av det i fortsättningen. Om jag måste det. Eller om jag kan göra som jag hellre vill – konstant och för alltid fortsätta undvika dylika tillfällen. Stukad kan jag bli så många andra gånger.

Återigen, varje dag kan jag lära om. Även när det gör ont. Jag bara…drar mig för det.

onsdag, februari 27, 2008

Trött...

tröttare, jag.


share your files at box.net



Det är inte som att det efterlängtade skapandet av denna källa till uttryck har genererat en större inspiration till de osagda orden. Ännu.

Det kommer, var så lugn. Känslorna och viljorna och de outtalade drömmarna skvalpar i mitt närminne och pockar på uppmärksamhet.

Faktum är att jag skrev ett inlägg för några nätter sedan. Ovanan att spara sitt, av surt förvärvad energi, skrivna alster har undkommit mig. Jag minns inte längre nätets nyckfullhet. Ännu mindre den bärbara datorns kapacitet att klara sig utan väggfast ström. Det var ett så fantastiskt inlägg (kan jag ju skryta med nu eftersom ingen någonsin kommer kunna läsa det), det riktade sig till alla och ingen men mest till mig själv. Det var viktigt och det var upplysande för den som månne känna igen sig.

Nåväl. Nya chanser en annan natt.

Jag vet att det finns åtminstone en människa här på jorden, i detta universum, i detta längsgående land, i närheten av mig, i mitt hjärta - som alltid, alltid förstår vad jag menar. Jag saluterar min syster, du min själs livselixir. What would I do without you?

lördag, februari 09, 2008

För varje...

...sparad minut, ett tillfälle att lära sig andas igen.



share your files at box.net


Vad händer med en människas livslust och glädje när den har solkats ner, bränts till aska och sedan kodats ner på trasigt pergament med runor inte längre kända?
Svara inte mig. Svara någon du känner, kanske någon som behöver dig. Se dig omkring för en stund.

Jag har sagt det förr och det här är med all önskad säkerhet inte sista gången: jag vill stå rak och klar med sanning i ryggen och fartvind i orden. Jag vill våga stå för vad jag vill utan att tiga mig fram genom leden. Hur jag hittills gjort detta har berott på situation och människor vid tillfällen givna. Det är mkt lättare att vara sig själv när någon förför, frestar och berör. Ber om det som är mitt och respekterar vad jag inte kan ge. Det blir svårare sen. När jag inser att dina behov är större eller viktigare än mina. När jag inser att jag bryr mig mer om dig än jag bryr mig om mig själv.

Hur nu detta förut gick till, finns välan många spekulationer i. Det är kanske inte längre intressant. Mer förödande. Det är få av er som kan kringgå ovanstående. Hitta rätt ton och besöka mig i detta kloster jag skapat och tidvis stänger porten och lönndörrar till. Se gm min ambivalens, tvetydighet och skarpa vansinne.

Jag vill...att någon ska förstå något. För en endaste gång - känna vad som är värt. Och leva för det! Möta sorgen med öppna armar och gråta den varsamt och trösterikt till sömns. Vakna en ångestfri morgon och känna sol och moln och två regndroppar falla på naken kropp. Slå upp mina ögon till förtjust skratt och höra hur livet ränner genom rummen. Fånga ett maskrospollen och låta det kittla sin väg genom näsan och ner i mina lungor. Tiga endast när porlande sång och dansande röster vilar.

Jag tänker dechiffreras nu. Det går bra att förstöra pergament med dyrbara formler, så länge man har nya exemplar att laborera med. Och jag har gått genom skärselden med själen i behåll, för att skydda dessa material. För varje kris en återfödelse, för varje glädje en påminnelse. För varje misstag en förhoppning om acceptans, för varje brusten kärleksvals ett hopp om större visdom.

För varje mil jag gått i ångest, ytterligare en dag att ändra mitt liv till det bättre.