Prövar

Jag tror det finns en människa som läser den här bloggen *ler*. Och bara för din skull ska jag skriva några rader, lite oftare (åh, har jag sagt den förut?)

Det är bara det att jag är lite kluven. Förr var jag mindre privat på nätet - jag mådde så mkt sämre. Det spelade väl ingen roll då, antar jag. Berörde man en främling kunde det hända att man fick en ny tanke den dagen, en tanke som faktiskt hjälpte. Men så fanns inte bloggen heller. Man skrev i forum, eller nätverk. (låter som jag är skitgammal, haha).

Så startade min syster en blogg, en helt underbar blogg med mycket foton och många roliga och en del ledsamma inlägg. Det var helt fantastiskt vilka skrivna kvalitéer som kom fram. Hur som haver - det har alltid varit jag som varit den skrivande människan i familjen. Nå, förutom mamma då, som skriver en bok. Nu när jag tittar i backspegeln så framstår det dock smärtsamt tydligt att alla mina ord var sprungna ur sorgen. Sorgen och ångesten och det är nästintill makalöst vilka haranger det kan generera.

Återigen (tjat) så är det inte så längre. Och jag känner inte för att analysera heller - och det i sin tur gör att mina ord inte längre pockar på att komma ut. Jag har inte längre nånting att säga *skrattar*, fast det är ju inte riktigt sant. Det finns massor, t.o.m erfarenhet nu, att delge. Några goda eller sämre råd på vägen. En jämförelse; så här var det för mig.

Nå. Man kan ju kanske ventilera sig här ändå, så länge jag låter bli att pinga bloggen och det bara är Du som läser *blinkar*. Det finns ju somliga som tycker man är komplett galen och ganska dum i huvudet som lägger ut sin privata text överhuvudtaget. Svårt att förklara verkan och behov och ny teknik och ett generationsbyte som heter duga.

Puss och kram iaf :).