Inaktiv i år

Här har det inte rört på sig särskilt mkt...desto mer har det skett på hemmaplan, IRL.


För att avrunda och kanske börja på ny bloggbana nästa år (i kombination med att nån satans gång skrämma igång digitalkameran som jag övertagit från syster och begripa hur den funkar på riktigt) så resumérar vi lyckans kvallista och ger en förklaring till varför tomten ser ut som han gör...






Det här har jag lärt mig detta år:

• Det GÅR att lära sig höra vad tonåringar säger


• Jag är inte lika teknisk som jag var förut


• När man lärt sig säga ifrån så visar det sig ofta att det inte behöver spela någon roll MEN det känns fan så mycket bättre


• Det går att lära om och lära nytt


• En boxer förlänger livet genom alla skratten trots att de gråa håren visar sig tidigare (you all knew That one)


• Alla har spöken på vinden

• När allt är så bra som det ska vara, då köper man dubbeltäcke

• Jag är värd att älskas

Och här följer den redan kända sanningen om varför tomten är röd...

En God Fortsättning

önskar jag och hälften av Muppet Show

Copyright by Inteforintet

Långsamt

...det går långsamt att börja om.

Samtidigt som omvärlden rör sig fortare och fortare och våren blir sommar och sommar blir höst, så är det som om snigeln inuti mig sträcker på sig. Och sträcker på sig. Och kryper in i skalet igen.

Det är ok. Jag har inte bråttom längre. Stressen över att ta sig genom varje dag, för att nå lindring i sömnen, eller famnen, eller i samtalet - är inte längre nödvändig.

Jag känner mig som en klyscha; att när saker och ting började falla på plats så ingick däri också en ny relation. Att när den relationen gav trygghet och värme och en enorm känsla av att ha hittat hem - så löstes många andra knutar upp. Det är inte dåligt på något sätt, missförstå mig rätt. Jag har bara alltid haft som mål (långt där borta över horisonten och genom underjordiska tunnlar) att klara mig själv. BLI klar med mig själv. Och sen...sen låta inbjudningarna hagla och vara sann och klar och trygg i mig själv, först.

Det blir aldrig som man tänkt sig, och än har vi inte sett slutet förstås. Jag tar fortfarande mina mediciner men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande en diagnos (nåja), men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande smärtminnen och oroligheter inombords och ångesten lägger fortfarande sin kalla hand på min panna, men jag bara håller ut när det händer. Jag har vetat så många saker så länge, haft så många insikter. Fortfarande så törs jag inte alltid ta tag i det som stör. Ibland behöver jag inte längre. Men det som jag tidigare vetat - visar sig nu fungera att applicera. Det är ganska fantastiskt när jag tänker efter.

Kanske är det inte så farligt att utvecklas genom någon annan, leva genom och tillsammans med någon annan. En partner, en livskamrat. Kanske behöver man inte vara "klar". Kanske behöver man bara få vara sig själv, läs: Våga vara sig själv. Poängen jag ger mig själv är att jag måtte ha varit mogen, beredd att låta det försöka fungera. Och jag mår bra. Jag mår bättre än jag någonsin gjort. Och jag har, peppar peppar, börjat vänja mig. Det är såå himla ok att må bra?!

Vilken fantastisk upptäckt.

Med facit i hand har mångt och mycket varit värt det, även om tämligen mångt och mycket varit onödigt besvärligt.

Stukad

share your files at box.net




Det gör ont att bli påmind om sina tillkortakommanden. Det gör ont att känna sig så maktlös och så osjälvständig.

Att inte kunna värja sig från alla dessa ovälkomna stick i huden, klappande hjärta, blossande kinder.

Upplevelsen är stark och ridån faller ner, hårt och ödesmättat, som vore det ingen morgondag.

Det är över en vecka sen och incidenten är utredd och förbi. Bara jag har packat ner smärtminnet och bär det alltjämt med mig. Liksom alla andra händelser som mer än vanligt får mig att granska hur och varför jag beter mig.

Jag har så många facit att bläddra i, så många kladd och utkast, det är än överstruket, än understruket. Jag biter mig i läppen och försöker hitta installationsguiderna. De hänger knappt ihop. Vad ska jag lära mig från erfarenheter som jag inte vågar omsätta i handling?

Kanske är det med otäck visshet som jag inser om och om igen, att det finns så mkt mer. Så mkt mer som jag ännu inte klarar av, oavsett anledning.

Jag tror jag skulle kunna kallas för en som vänder kappan efter vinden; när tillfällena ges och jag ger efter – då finns det ingen starkare, renare eller mer självklart levande människa än jag.

Ett annat tillfälle, kanske senare samma dag – är jag inget mer än den där ynkliga harpalten. Förbisedd, undergiven, resignerad, så in i själen trött och utan tillit. Oförstådd och klandrad. Allra mest inifrån eget hjärta.

Ingenting är svart eller vitt. Inte ens alltid grått. Vi skiftar i färger som ingen kan sätta ord på. Varje dag kan jag lära om, kan jag lära nytt. Det behöver inte vara farligt. Inte alls. Det måste inte göra ont.

Men om det gör det. Jag undviker det hellre då. Smärtminnet är fullt och ryggsäcken skaver. Det är tungt att granskas, det är jättesvårt att acceptera det man finner. Man måste påminna sig – ingenting är svart och vitt. Inte ens grått.

Jag är fortfarande stukad. Kanske mest för skammen. Vissa incidenter lämnar de där spåren som det tar en vinter och många regniga höstar för att förmås försvinna.

Det gjorde väldigt ont att reagera. Trots att jag för en gångs skull agerade instinktivt. Det går inte att skriva om det här på annat sätt än kryptiskt. Jag lärde mig viktiga saker. Frågan är i vanlig ordning hur jag använder mig av det i fortsättningen. Om jag måste det. Eller om jag kan göra som jag hellre vill – konstant och för alltid fortsätta undvika dylika tillfällen. Stukad kan jag bli så många andra gånger.

Återigen, varje dag kan jag lära om. Även när det gör ont. Jag bara…drar mig för det.

Trött...

tröttare, jag.


share your files at box.net



Det är inte som att det efterlängtade skapandet av denna källa till uttryck har genererat en större inspiration till de osagda orden. Ännu.

Det kommer, var så lugn. Känslorna och viljorna och de outtalade drömmarna skvalpar i mitt närminne och pockar på uppmärksamhet.

Faktum är att jag skrev ett inlägg för några nätter sedan. Ovanan att spara sitt, av surt förvärvad energi, skrivna alster har undkommit mig. Jag minns inte längre nätets nyckfullhet. Ännu mindre den bärbara datorns kapacitet att klara sig utan väggfast ström. Det var ett så fantastiskt inlägg (kan jag ju skryta med nu eftersom ingen någonsin kommer kunna läsa det), det riktade sig till alla och ingen men mest till mig själv. Det var viktigt och det var upplysande för den som månne känna igen sig.

Nåväl. Nya chanser en annan natt.

Jag vet att det finns åtminstone en människa här på jorden, i detta universum, i detta längsgående land, i närheten av mig, i mitt hjärta - som alltid, alltid förstår vad jag menar. Jag saluterar min syster, du min själs livselixir. What would I do without you?

För varje...

...sparad minut, ett tillfälle att lära sig andas igen.



share your files at box.net


Vad händer med en människas livslust och glädje när den har solkats ner, bränts till aska och sedan kodats ner på trasigt pergament med runor inte längre kända?
Svara inte mig. Svara någon du känner, kanske någon som behöver dig. Se dig omkring för en stund.

Jag har sagt det förr och det här är med all önskad säkerhet inte sista gången: jag vill stå rak och klar med sanning i ryggen och fartvind i orden. Jag vill våga stå för vad jag vill utan att tiga mig fram genom leden. Hur jag hittills gjort detta har berott på situation och människor vid tillfällen givna. Det är mkt lättare att vara sig själv när någon förför, frestar och berör. Ber om det som är mitt och respekterar vad jag inte kan ge. Det blir svårare sen. När jag inser att dina behov är större eller viktigare än mina. När jag inser att jag bryr mig mer om dig än jag bryr mig om mig själv.

Hur nu detta förut gick till, finns välan många spekulationer i. Det är kanske inte längre intressant. Mer förödande. Det är få av er som kan kringgå ovanstående. Hitta rätt ton och besöka mig i detta kloster jag skapat och tidvis stänger porten och lönndörrar till. Se gm min ambivalens, tvetydighet och skarpa vansinne.

Jag vill...att någon ska förstå något. För en endaste gång - känna vad som är värt. Och leva för det! Möta sorgen med öppna armar och gråta den varsamt och trösterikt till sömns. Vakna en ångestfri morgon och känna sol och moln och två regndroppar falla på naken kropp. Slå upp mina ögon till förtjust skratt och höra hur livet ränner genom rummen. Fånga ett maskrospollen och låta det kittla sin väg genom näsan och ner i mina lungor. Tiga endast när porlande sång och dansande röster vilar.

Jag tänker dechiffreras nu. Det går bra att förstöra pergament med dyrbara formler, så länge man har nya exemplar att laborera med. Och jag har gått genom skärselden med själen i behåll, för att skydda dessa material. För varje kris en återfödelse, för varje glädje en påminnelse. För varje misstag en förhoppning om acceptans, för varje brusten kärleksvals ett hopp om större visdom.

För varje mil jag gått i ångest, ytterligare en dag att ändra mitt liv till det bättre.