Långsamt

...det går långsamt att börja om.

Samtidigt som omvärlden rör sig fortare och fortare och våren blir sommar och sommar blir höst, så är det som om snigeln inuti mig sträcker på sig. Och sträcker på sig. Och kryper in i skalet igen.

Det är ok. Jag har inte bråttom längre. Stressen över att ta sig genom varje dag, för att nå lindring i sömnen, eller famnen, eller i samtalet - är inte längre nödvändig.

Jag känner mig som en klyscha; att när saker och ting började falla på plats så ingick däri också en ny relation. Att när den relationen gav trygghet och värme och en enorm känsla av att ha hittat hem - så löstes många andra knutar upp. Det är inte dåligt på något sätt, missförstå mig rätt. Jag har bara alltid haft som mål (långt där borta över horisonten och genom underjordiska tunnlar) att klara mig själv. BLI klar med mig själv. Och sen...sen låta inbjudningarna hagla och vara sann och klar och trygg i mig själv, först.

Det blir aldrig som man tänkt sig, och än har vi inte sett slutet förstås. Jag tar fortfarande mina mediciner men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande en diagnos (nåja), men jag tänker inte på det längre. Jag har fortfarande smärtminnen och oroligheter inombords och ångesten lägger fortfarande sin kalla hand på min panna, men jag bara håller ut när det händer. Jag har vetat så många saker så länge, haft så många insikter. Fortfarande så törs jag inte alltid ta tag i det som stör. Ibland behöver jag inte längre. Men det som jag tidigare vetat - visar sig nu fungera att applicera. Det är ganska fantastiskt när jag tänker efter.

Kanske är det inte så farligt att utvecklas genom någon annan, leva genom och tillsammans med någon annan. En partner, en livskamrat. Kanske behöver man inte vara "klar". Kanske behöver man bara få vara sig själv, läs: Våga vara sig själv. Poängen jag ger mig själv är att jag måtte ha varit mogen, beredd att låta det försöka fungera. Och jag mår bra. Jag mår bättre än jag någonsin gjort. Och jag har, peppar peppar, börjat vänja mig. Det är såå himla ok att må bra?!

Vilken fantastisk upptäckt.

Med facit i hand har mångt och mycket varit värt det, även om tämligen mångt och mycket varit onödigt besvärligt.