Rastlös

Nånting är fel.
Inuti mig.

Jag har bara en aning om vad. Det har ingenting att göra med hemma (tack och lov). Och jobbet är som det är. Den biten går ju i perioder där jag ömsom bara vill gråta innan jag kommer dit och ömsom ger blanka fan i det. Man får som välja sina strider.

Som sagt, ingenting är fel hemma. Stämningen är precis så underbar som den ska vara.

Det är en rastlöshet som pockar. Och måste jag vara skärseldsärlig så kan jag säkerligen peka ut exakt vad det är. Det brukar vara så om och när man skrapar bort förträngningsrost. Men jag är inte så säker på att jag vågar göra just det, just nu.

Och den är ännu inte ohanterlig, rastlösheten. Den kan lika gärna vara en ny egenskap, som jag aldrig besuttit förut. Vikten av att ständigt ha nånting för händerna, eller kanske mer sanningsenligt; stressen som infinner sig när jag inte har det. Jag vet inte. Kanske måste det till nånting nytt nu. Kanske måste jag våga ge efter för den där längtan inombords. Eller kanske måste jag bara ta bladet från munnen, till både den och den och den. Lösa de där knutarna som skaver.

Se, den som skrapar skall finna. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Det är bieffekten av att vara rastlös - man orkar inte egentligen ta tag i det. Precis som alla andra emotionella tillstånd som nånstans bottnar i självkänslebortfall, ångest och stor dos framtidsnoja.

Nå.

Jag lider inte av det. Jag bara känner det inuti: oron har börjat vandra.

Prövar

Jag tror det finns en människa som läser den här bloggen *ler*. Och bara för din skull ska jag skriva några rader, lite oftare (åh, har jag sagt den förut?)

Det är bara det att jag är lite kluven. Förr var jag mindre privat på nätet - jag mådde så mkt sämre. Det spelade väl ingen roll då, antar jag. Berörde man en främling kunde det hända att man fick en ny tanke den dagen, en tanke som faktiskt hjälpte. Men så fanns inte bloggen heller. Man skrev i forum, eller nätverk. (låter som jag är skitgammal, haha).

Så startade min syster en blogg, en helt underbar blogg med mycket foton och många roliga och en del ledsamma inlägg. Det var helt fantastiskt vilka skrivna kvalitéer som kom fram. Hur som haver - det har alltid varit jag som varit den skrivande människan i familjen. Nå, förutom mamma då, som skriver en bok. Nu när jag tittar i backspegeln så framstår det dock smärtsamt tydligt att alla mina ord var sprungna ur sorgen. Sorgen och ångesten och det är nästintill makalöst vilka haranger det kan generera.

Återigen (tjat) så är det inte så längre. Och jag känner inte för att analysera heller - och det i sin tur gör att mina ord inte längre pockar på att komma ut. Jag har inte längre nånting att säga *skrattar*, fast det är ju inte riktigt sant. Det finns massor, t.o.m erfarenhet nu, att delge. Några goda eller sämre råd på vägen. En jämförelse; så här var det för mig.

Nå. Man kan ju kanske ventilera sig här ändå, så länge jag låter bli att pinga bloggen och det bara är Du som läser *blinkar*. Det finns ju somliga som tycker man är komplett galen och ganska dum i huvudet som lägger ut sin privata text överhuvudtaget. Svårt att förklara verkan och behov och ny teknik och ett generationsbyte som heter duga.

Puss och kram iaf :).