* Vi har varit ute och kört motorcykel en hel helg, fastän det gick åt en hel veckas mekande innan. Det var också helt helt underbart trots den lilla incidenten med batteriet som exploderade efter tio mil mitt under pågående omkörning ( Har sedan dess konstaterat att laddningsregulatorn var paj och den är numera oxå bytt). Väl hemma var jag ändock mycket stolt och nöjd om än fruktansvärt öm, ja, typ överallt.
* Vi har inte lyckats måla färdigt huset men huskroppen är gulare än gulast o vi får göra klart resten till våren. Helt otippat har vi ist lyckats renovera sovrummet då vattensängen började läcka i ett pyttepyttelitet hål. Nu står badrummet på tur. Fast det ska förstås isoleras i tvättstugan först. Och då måste man röja klart i garaget. Och alla bilar som står på kö som det ska bytas än det ena, än det andra...
Jag kunde skrivit roligare om detta men det är något annat som pockar nu.
Det finns så mycket kärlek i mig, jag tror jag ska svämma över och jag tror också att jag sagt det förut. Jag önskar, som så många gånger förr, att jag kunde kupa mina händer kring alla eras hjärtan och låta dem helas fullständigt. Nu vet jag att det inte går till så, och inte lär man sig nånting av det heller. Men ändå.
Kanske det tröstar nånstans ändå - att veta att det finns någon som bryr sig? Det beror måhända alldeles på var man själv befinner sig. Om det spelar någon roll, eller om man kan ta det till sig, åtminstone för en liten stund. För det finns stunder då det faktiskt inte har någon som helst avgörande mening huruvida det finns folk som älskar en eller som tycker om en. Ensamheten inuti försvinner inte för det. När nånting är fel kan det vara så radikalt fel att man vet inte ens hur man ska sätta ord på det. I synnerhet som man inte tror att någon förstår. Och OM man tror någon förstår så är man oftast en alldeles för stor martyr för att tala om det för dem. Eller livrädd för att någon ska tycka man är knäpp. Livrädd för att man ska upptäcka att någon annan tycker just det där man tror själv: att man är värdelös. Inte nödvändigtvis värdelös som person, men kanske på hur man tänker, gör och fungerar. Och det är ju nästan samma sak.
Den här rädslan existerar, liksom kärleken, väldigt starkt inom mig. Återigen handlar det om att det är fan inte lätt att leva...men det behöver inte heller vara så komplicerat. Hör och häpna - "vissa" saker kommer med den förbannade åldern. Vilket inte är någon tröst för någon, och det var det verkligen inte för mig heller. Inte heller att den och den och den hade så jävla rätt, redan då. Det spelar liksom ingen roll. Man gör sitt eget liv genom sina egna erfarenheter. Och de kan vara så många och så dumma och så onödiga...men man hade kanske aldrig fattat nånting om man inte fått göra just de där dumma sakerna.
Med facit i hand kan jag ändå önska bort många många gånger/tillfällen/situationer/händelser och ja, faktiskt många personer också! Inte så mycket för att det hände, men för att det sitter kvar, djupt inuti.
Det märker jag ju; hur fruktansvärt formad jag är av tidigare erfarenheter. Vissa sitter så hårt fast att det är med själsligt våld jag måste tvinga mig själv genom situationer/diskussioner. Alternativt att jag stukas om och om igen inuti. Det är en otäck balansgång. För under tiden du och du och du travar på så går jag sönder inombords. Det kan ingen veta och då kan man inte heller hjälpa. Jag vet det. Det är bara så svårt - jag tycker att det kan vara jättesvårt. Att ta upp saker, att ge svar på tal, att tala om vad man tycker, när det väl händer.
Det är som om jag får tunghäfta. Det känns som att vad jag än säger - så kommer det bli fel. Jag har inte orden. Va? JAG har inte orden. Jag kan naturligtvis ha övat in dem - så jag vet vad jag vill säga när jag väl lyckas bända upp käftlåset. Men om du eller du eller du svarar nånting då, som jag inte tagit med i beräkningen - faller även det upplägget.
Att kombinera den här kärleken som flödar inombords med så mycket rädsla över att nånting jag gör eller säger ska bli fel - kan bli väldigt problematiskt.
En människa jag känner (eller flera förmodligen) skulle ju säga: vad är du så rädd för ska hända? Ja...i första hand att någon blir arg. I andra hand att någon blir ledsen över vad jag har att säga. I tredje hand; hur jag själv ska hantera effekten av de två ovanstående alternativen. Ingen vill veta att man har gjort någon ledsen genom sitt beteende eller sina handlingar. Och ingen kan heller krävas på att ta ständig hänsyn. Ingen kräver det av mig heller - jag bara inbillar mig att jag gör det ändå (vilket kanske inte är sant - ingen kanske uppfattar att jag tar hänsyn). I fjärde hand är jag rädd för att jag ska vara egocentrisk, eller bli anklagad för det - jag känner mig redan fruktansvärt egotrippad när jag gör något som går stick i stäv med någon annans förhoppningar, önskemål eller tyckande. Egotrippad eller helt enkelt (återigen) rädd för att någon ska tycka illa vara om mitt beslut.
Hur som haver. Jag har många issues med mig när det händer något. Det är skitjobbigt. Och jag försöker hela tiden arbeta mig igenom dessa rädslor. För jag vet att jag aldrig kan kräva av någon annan att de ska "tänka på", eller komma ihåg, vart jag kommer ifrån - hur jag kan tänkas reagera på nånting och kanske t.o.m förskona mig från somliga saker. Eller kanske gör de det och jag får aldrig veta det. Ungefär som jag, som så jävla sällan vågar ta upp nånting och återigen då vet att om jag inte säger något - så kan ingen veta.
Ibland säger min sambo att jag tänker för mycket. Och det håller jag fullständigt med om. Det är bara det att det inte alltid är just tänkandet som är "problemet". Det är ju känslorna som tvingar fram tänkandet. För att det är obehagliga känslor, eller jobbiga känslor. Jag vill ha ut dem ur systemet så fort som möjligt och för det mesta vill jag naturligtvis även bli förstådd. Och tröstad? Men allra helst vill jag slippa känslan av att vara rädd för att ta upp saker. Slippa känslan av konstant dåligt samvete. Slippa känslan av att ständigt vara rädd för att jag gör eller tycker fel. Och för den som undrar är det inte säkert att just det har med någon annan att göra utom mig själv. Som oftast är det så klart så - det sitter i MITT huvud. Tillbaka är jag i spåret; gamla ovanor, den formen jag anpassat mig till/anpassats till. Jag är väldigt van vid ovanstående rädslor och mähäigheter. Och jag är fortfarande skittrött på det. Men det kan vara jättesvårt att vända. Det räcker med minsta tvekan och jag är ganska bra på att tveka. Jag tänker ju alltid efter så himla länge att orden inte når fram.
Sen är det här, precis som vanligt, inte ett statiskt tillstånd. Men när det har gått en längre tid så pockar det på. Det är ju mer typiskt för mig att jag tiger och tiger och tiger och fastän det nog märks att nånting knasar så kommer det inte fram. Och då tär det inuti ist och förvirringen tilltar.
Det absolut mest idiotiska i allting är förstås att så mycket energi som jag kan lägga ner på det här, inombords - kan vara så himla onödigt. För OM jag får fram orden, eller tar tag i nån situation - så visar det sig så klart ganska ofta att jag åtminstone inte behövde vara rädd för att någon skulle reagera med att be mig fara och flyga. Eller att det liksom blev värre. Knappast.
Och ändå är jag så vansinnigt rädd. För eventuell kritik, för att det som sagt, ska bli fel. Till och med när jag blir arg, eller känner mig orättvist behandlad är jag rädd för att någon ska respondera med att tala om att jag är fel ute. Som om jag inte skulle ha rätt att tycka nånting liksom - även om det faktiskt VORE fel? Hur knäpp är jag egentligen?!?!
Jag vill bara att allting ska vara bra, kännas bra. Säkerligen måste man väl då ta upp obehagliga saker ibland, vi är ju alla så olika. Ibland gör man saker som sårar någon annan eller man beter sig på ett sätt som kan göra någon ledsen eller illa till mods. Vilket inte betyder att man inte älskar den personen. Det fattar jag också. Men i mitt fall är jag nog så väldans rädd för att det skulle bli så (hur orimligt den än må tänkas vara) att jag många gånger därför inte säger nånting när jag tycker att nånting är fel. Vem vill väcka den björn som sover.
Igen - hur knäpp är jag egentligen? Hur blev jag så här orolig och räddhågsen? Det är väldigt svårt att stå fast vid en åsikt om man hela tiden försöker ursäkta sig för att man har den - av rädsla för ifall nån inte skulle hålla med.
