Mm. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Nu må det ju vara så att jag som oftast skrivit mer i diktform. Det får jag utlopp för på argus.nu där jag också kallar mig för glasbiten.
Som min syster sa härommånaden; jag mår inte längre så dåligt att jag konstant måste skriva om det. Och det slog mig att det var så sant att jag mest skrev för och om att jag mådde skit. Som vanligt kryptiskt och i poesiform, men ändå. Jag kunde skriva långa litanior om hur ont det gjorde, hur ångesten förlamade, hur ingenting kändes bra i mig, hur jag själv var värd så fruktansvärt lite. Ja, trots den bästa systern i världen.
Nåja.
Det må vara en klyscha men att träffa rätt man i rätt förhållande har förändrat - allt. Jag är inte säker på vad det innebär i övrigt - man kan aldrig veta hur livet svänger, om eller när det händer något. Vi är inte rustade för ens förväntade och redan planerade sorgelika/katastrofala händelser. Jag kan inte veta hur jag skulle gå ur det här med sansen i förnuft om vi skulle gå skilda vägar. Det kan jag inte veta nu. Och som han skulle ha sagt: 'det är väl inget att fundera på ens'. Så jag ska inte stanna kvar i den funderingen. Jag vill bara belysa kontrasten mellan att alltid ha mottot: jag måste älska mig själv innan jag kan älska någon annan, vänner kommer alltid först, man ska inte hänga upp sitt liv på sin partner etc etc etc. Allt är sant, likväl som det största många (inte alla) strävar efter är just att finna en partner att dela sitt liv med. Hur kan det vara någonting som man ska lägga lite lock på för att man inte själv klarat av att må bättre tidigare. När det inte räckt till med egen affirmation utan man behöver bekräftelse från dem omkring sig också. Det kan vara en partner likväl som en vän.
Nå. Så är det iaf. För mig vände väldigt många saker. Det hade det kanske gjort ändå, just då. Men att vara i det här förhållandet gjorde allting så mycket mer mjukt och lättsamt och jag kan äntligen sova om nätterna.
Tillbaka om varför jag inte skriver?
Min syster hade ytterligare en påtalan - varför började jag inte skriva om specifika händelser som sker i världen, lokalt eller globalt. Varför använder jag mig inte av cynisk och kanske till och med elak sammansättning av ord för att väcka debatt, eller bara knäppa någon på näsan eller sätta ord på orättvisa och/eller andra infantilt hemska saker som pågår omkring oss.
Mm - det är ju faktiskt något att fundera på. Vända blicken från dessa (förbannade) egna reflektioner och se ut genom glashuset.
Vi får väl se. Det finns mycket att säga om många saker.
Tills vidare kan ni ju fundera på hur man orkar (och vågar) skapa dylika bilder (någon kan ju få för sig att avla fram dem).
