Stukad

share your files at box.net




Det gör ont att bli påmind om sina tillkortakommanden. Det gör ont att känna sig så maktlös och så osjälvständig.

Att inte kunna värja sig från alla dessa ovälkomna stick i huden, klappande hjärta, blossande kinder.

Upplevelsen är stark och ridån faller ner, hårt och ödesmättat, som vore det ingen morgondag.

Det är över en vecka sen och incidenten är utredd och förbi. Bara jag har packat ner smärtminnet och bär det alltjämt med mig. Liksom alla andra händelser som mer än vanligt får mig att granska hur och varför jag beter mig.

Jag har så många facit att bläddra i, så många kladd och utkast, det är än överstruket, än understruket. Jag biter mig i läppen och försöker hitta installationsguiderna. De hänger knappt ihop. Vad ska jag lära mig från erfarenheter som jag inte vågar omsätta i handling?

Kanske är det med otäck visshet som jag inser om och om igen, att det finns så mkt mer. Så mkt mer som jag ännu inte klarar av, oavsett anledning.

Jag tror jag skulle kunna kallas för en som vänder kappan efter vinden; när tillfällena ges och jag ger efter – då finns det ingen starkare, renare eller mer självklart levande människa än jag.

Ett annat tillfälle, kanske senare samma dag – är jag inget mer än den där ynkliga harpalten. Förbisedd, undergiven, resignerad, så in i själen trött och utan tillit. Oförstådd och klandrad. Allra mest inifrån eget hjärta.

Ingenting är svart eller vitt. Inte ens alltid grått. Vi skiftar i färger som ingen kan sätta ord på. Varje dag kan jag lära om, kan jag lära nytt. Det behöver inte vara farligt. Inte alls. Det måste inte göra ont.

Men om det gör det. Jag undviker det hellre då. Smärtminnet är fullt och ryggsäcken skaver. Det är tungt att granskas, det är jättesvårt att acceptera det man finner. Man måste påminna sig – ingenting är svart och vitt. Inte ens grått.

Jag är fortfarande stukad. Kanske mest för skammen. Vissa incidenter lämnar de där spåren som det tar en vinter och många regniga höstar för att förmås försvinna.

Det gjorde väldigt ont att reagera. Trots att jag för en gångs skull agerade instinktivt. Det går inte att skriva om det här på annat sätt än kryptiskt. Jag lärde mig viktiga saker. Frågan är i vanlig ordning hur jag använder mig av det i fortsättningen. Om jag måste det. Eller om jag kan göra som jag hellre vill – konstant och för alltid fortsätta undvika dylika tillfällen. Stukad kan jag bli så många andra gånger.

Återigen, varje dag kan jag lära om. Även när det gör ont. Jag bara…drar mig för det.