Till skillnad från förr lägger jag inte längre ut hela texten om vad jag funderar på, mår dåligt över, gläds åt. Det får vara så kryptiskt som det är. Men orden måste ut ändå. Förvisso kan man fråga sig varför jag inte bara plitar ner bokstäverna i wordpad och låter det vara bra så. Ja. Tekniken? Att det ändå kan finnas en främmande därute, eller för all del en närstående som slår ett öga, funderar en sekund - och kanske tänker eller gör någonting som kan förändra hela dagen. För sig själv eller för någon annan.
I detta nu är jag hjälplös. För det är inte min kamp. Jag är delaktig i en situation som jag inte kan förändra att den uppkommit. Jag kan kanske göra någonting åt det från och med här, men om jag någonsin saknat facit eller en formelsamling så är det nu.
Det gör mig så ont. Att vara så (inbillat?) psykologiskt införstådd och så (självpåtaget?) empatiskt betrodd med människor (/mänskliga beteenden) och se sammanhang som inblandade inte gör - och inte kunna göra något. Eller åtminstone känna det som att jag inte kan göra nåt. Jag önskar som många gånger förr att jag bara kunde ta alla dessa bekymmer och placera dem i en sån julglob, med vatten och snöflingor. Och bara skaka om, så det som låg på botten kommer upp och sen lägger sig bättre till rätta efter en stund.
Nå, nu kan jag inte det. Likväl kan jag inte kräva något. Jag kan kasta in en hemställan om medberoende men jag har inga rättigheter. Jag har bara kärlek och en del mer eller mindre kloka påståenden som kanske inte ens är önskade.
Utöver det har jag en pickande fågel inuti. Den får hjärtat att slå ihåligt. Om jag ligger stilla i tystnaden ekar det i hela huset. Ibland tror jag att det är någon som går omkring i köket. Men det är bara min ångest som överröstar. I natt kunde jag inte andas. Som när jag var yngre och i vanlig ordning drabbades av säsongsastma. Det var hemskt. Och hjärtat slog som den värsta sortens bongotrumma. Tankarna rullar i otakt och jag känner mig rätt och slätt hjälplös.
Det går aldrig att jämföra. Inte familjer, inte olycka, inte sorg och heller inte glädje. Det får inte funka så. Det kan inte funka så. Ändå gör vi det mot varandra hela tiden. Vem har det värre, vem är mest egotrippad, vem skadade vem först och vem förtjänar respit. Vem är lycklig? Vem har man försakat?
Det går inte alltid att förstå varandra. Inte ens när man är övertygad om att man gör det. Det kan vara svårt att definiera respekt precis som det kan vara svårt att tala om vad man tycker. Det kan göra skitont att höra en sanning och det kan vara precis lika fatalt att bli serverad en lögn. Det här är liv. Och det går inte att adressera en eftersändning till det. Allt pågår här och nu, hela tiden, hur inaktiv eller engagerad man än väljer att vara.
Att skjuta upp saker, att vänta, att vara rädd att förändra, att vara orolig för morgondagen, att älta det som varit, att försöka lära sig något, att ändra mönster, att göra saker som man vanligtvis drar sig för.
Think outside the box.Vi alla har inte eoner av tid på oss. I själva verket vet ingen av oss hur länge vi får trampa denna jord. Som oftast begriper man det här, eller åtminstone nås man kanske av insikten i en ganska prekär situation. När någonting händer utöver det ordinära, som berör oss eller som till och med varslar om olycka. Kort sagt - när någon dör eller när man upplever hot. Ett hot kan innebära många olika saker och det kan gälla små som stora delar av ens liv, och olika personer och områden.
Återigen kvarstår slutsatsen; vi har inte all världens tid på oss. Med det sagt kan jag ändå inte anta att man ska jaga varje sekund eller ens nyttja Carpe Diem. För vi funkar inte så, de flesta av oss. Jag kan förespråka det för det finns så klart de som verkligen försöker leva eller lever som om det inte fanns någon morgondag. Vanligare är väl dock vi som tradar oss fram i veckans rutiner, jobb, skola, mat, sova. Allt för att ta oss till nästa dag. Till nästa punkt som kan vara löningsdag likväl som helg. Helt plötsligt har det gått tio år och man minns en sketch från Pang i bygget där John Cleese säger:
”Svisch - what was that?”
”That was your life, mate.”
”Oh, that was fast, can I have another one?”Nånting i den stilen.
Nu har jag tappat tråden lite. Kanske är det lika bra. Annars slutar det här bara med en fanatisk önskan om att få bekräftelse på att jag räcker till. Och då handlar det plötsligt om mig. Vilket det inte gör i denna situation. Det vore förmätet att själv hylla den kärlek jag känner för inblandade och det skulle resultera i en skymf mot dem som känner sig svikna av den som är jag. Jag som är den som alltid velat väl men kanske inte alltid lyckats. Som inte alltid vet när jag är egotrippad för att jag alltid själv har jämfört olyckor och sorg. Många gånger när vi tror att vi gör offer för någon annan så kan det lika gärna härledas till martyrskap. Många gånger är det inte farligt eller konstigt att inte räcka till, det bara är så ibland även om det gör ont.
Hur som haver. Jag finns här. Det är bara att fråga. Alla dagar börjar med nya blad och där förutfattade meningar och gamla mönster har färgat boken så finns det alltid marginaler att skriva utkast i. Och det går att börja om från där man är nu.
