Återbesök

Den är här igen.
Ångesten.
Den förbannade jävla ångesten.
Det finns massa sparade bokmärken att se över. Det finns smärtminnen som rivits upp.
Med andra ord finns det saker att hantera och facit att använda. Och jag kommer härda ut.

Men det är jobbigt ändå. Skitjobbigt.

Varje kväll står jag och glor på två tabletter medicin. Varför räcker det inte, undrar jag. Ska jag öka dosen, ska jag byta, komplettera, ringa (vilken) läkare, bara vänta? Hur kan den där minskningen för nästan sex månader sedan komma så osynligt krypande för att helt plötsligt överraska i ett dråpslag? Det har varit bara precist jobbigare att hantera paniken, stå ut med oron, att värja sig från skugga och självkänslefall. Men det har varit lärorikt (tänker jag), och som det ska vara (förmodar jag) och det har fungerat. Nu har det dock eskalerat lite varje vecka.


Och hur sätter man ord på något som sker i huvudet, som man själv kan resonera bort, förtränga och avvisa, etikettera? Någonting som man nånstans vet hur det kommer sig men ändå blir orolig över. Någonting som man helt plötsligt ändå inte förstår varför det händer. Är det den där frånvaron av terapin, är det störningar någonstans, är jag orolig för särskilda saker som egentligen inte är så besvärligt att reda ut. Bla bla bla. Det är helt enkelt skit att det ska kännas så överhuvudtaget.

Det är mig en ynnest att jag varje dag får komma hem till en famn. Att jag varje kväll kan sova i hans armar. Det laddar batterierna och det går lättare att andas och det är en hel natt innan hjärtslagen dunkar ihåligt igen.

Snart nog är det över. Jag vet ju det. Men ändå. Det är skitjobbigt.