Lugnare

Nu är det klart. Det går knappt att beskriva min lättnad. Det må nu ha varit så att alternativen för mig var att behålla min semester ostörd eller krascha den totalt. Detta faktum skaver lite som en tagg i skuldens land. Jag gör mitt bästa för att försöka undvika känna så.

Jag är tacksam, jättelättad. Men jag tänker inte känna skuld. Jag kanske tedde mig som besvärlig som inte ville ha några andra veckor som föll sig i andra perioder, men tyvärr var det hela poängen. Det fanns ingen mening för mig att ta semester senare - det skulle inte bli någon vila då, bara ångest.

Nåja. Tills vidare är det nu lugnt och jag har papper på att semestern de facto är godkänd. Det är bindande enligt semesterlagen. Som det oroliga knyttet och enkla måltavla för dåligt samvete (och vanligtvis med undergiven och uppoffrande inställning) jag är, har dock ångesten för nästa ledighet redan vagt bokat plats på första parkett.

Jag tror aldrig att någon är ute för att jävlas med mig, liksom JAG aldrig är ute efter det heller. Men människor underskattar hur de skiljer mellan förlust och rättvisa. Fastän man ska ge och ta i sina relationer - ALLA relationer, så är det inte alltid så enkelt när man ska balansera självviskhet (som inte behöver vara i negativ bemärkelse utan snarare ganska viktigt) och hänsyn. I allmänhet ska man inte lova mer än man tror att man kan hålla men i synnerhet ska man hålla sitt ord när det väl är sagt.

Återigen. Jag är tacksam, tro inget annat men jag tänker undvika skulden så länge jag kan. Egotrippat...som det kanske visat sig att jag är.