För jag är det.
Jag beställde hem mina journalkopior. Glömde helt av det sedan. Det damp ner ett rek i brevlådan *gulp*. Och så hämtade jag ut det.
Det var för det första inte hälften så farligt som jag vid tillfälle hade trott.
Det var inte utlösande sorgligt som jag vid ett annat tillfälle misstänkte att det skulle vara.
Det var bara - ord. Någon annans ord. Inte mindre sanna och absolut inte felaktiga. Magen vred sig en aning men sen var det bra. I vanlig ordning önskar jag bara att det skulle varit bättre, redan då. Men återigen lever jag under fanan att om jag var tvungen att må så där illa och vara i så dåligt skick, för att komma hit där jag är i dag - då får det ha varit värt det.
Nu finns det allltid bättre och sämre tillfällen som ens förflutna kan dyka upp i rek på posten och hade det kommit i fredags hade jag fan kunnat ringa jourhavande. Nästan. Skillnaderna visar sig tydligare och tydligare för varje minor setback. Jag känner mig själv nu. Som jag alltid trott jag gjort men nu kan jag välja rätt väg också. Jag kan hantera det. (Nå, tiotusenfalt bättre än förut iaf).
Och hur som haver. När vinden blåst klart och hjärtat klappar normalt - då sitter man vid köksbordet med sambo och bonusdotter och tittar på Vem vet mest. Hon lyser upp när hon kan frågorna (precis som jag fast jag låtsas mer som att det där visste jag hela tiden) och han är mest tyst fast jag vet att han kan. Och så sprider sig värmen för han säger att han ju kan följa med till Sthlm och hämt/lämna hund-en/arna nästa dag.
Bara så enkelt, lindas själen in i bomull och alla kval och tvivel förvisas till där de ska vara - i "borta"rummet. Att han finner all tid i världen vara värd att vara med mig.
Problematiken ligger inte i att jag inte tror att det är så. Den ligger inte heller i att jag inte litar på och tror på hans kärlek. För det gör jag. Herregud - om trygghet vore sömn skulle jag ligga i koma nu. Det är bara det att fortfarande så slåss en självkänsla om plats. Det där hacket i skivan som påminner sig ibland. Det kan han inte hjälpa finns där, det kan bara jag slipa ner. När kommunikationen missar då lägger sig oron som ett kallt stickigt täcke tills jag får mål i mun igen och hanterar det.
Och det är ok. Jag är såå på rätt plats och ingen postum ångest i världen kan stjälpa mig. Gack väck era hjärnspöken!
Vill avsluta med uppdaterade bilder på dampen för när man är ur gängorna oavsett anledning, då hjälper han till att göra livet aningen mindre allvarligt...
Försök stå i vägen för den där
