Allt och inget och knäpp

* Vi har varit och seglat. Det var helt helt underbart även om det slutade med att vi, den hårda vägen, upptäckte att det läckte in vatten i växellådan. Detta gjorde att vi inte kunde få i backen när vi skulle lägga till vid Sundbyholms brygga. Hep.

* Vi har varit ute och kört motorcykel en hel helg, fastän det gick åt en hel veckas mekande innan. Det var också helt helt underbart trots den lilla incidenten med batteriet som exploderade efter tio mil mitt under pågående omkörning ( Har sedan dess konstaterat att laddningsregulatorn var paj och den är numera oxå bytt). Väl hemma var jag ändock mycket stolt och nöjd om än fruktansvärt öm, ja, typ överallt.

* Vi har inte lyckats måla färdigt huset men huskroppen är gulare än gulast o vi får göra klart resten till våren. Helt otippat har vi ist lyckats renovera sovrummet då vattensängen började läcka i ett pyttepyttelitet hål. Nu står badrummet på tur. Fast det ska förstås isoleras i tvättstugan först. Och då måste man röja klart i garaget. Och alla bilar som står på kö som det ska bytas än det ena, än det andra...

Jag kunde skrivit roligare om detta men det är något annat som pockar nu.

Det finns så mycket kärlek i mig, jag tror jag ska svämma över och jag tror också att jag sagt det förut. Jag önskar, som så många gånger förr, att jag kunde kupa mina händer kring alla eras hjärtan och låta dem helas fullständigt. Nu vet jag att det inte går till så, och inte lär man sig nånting av det heller. Men ändå.

Kanske det tröstar nånstans ändå - att veta att det finns någon som bryr sig? Det beror måhända alldeles på var man själv befinner sig. Om det spelar någon roll, eller om man kan ta det till sig, åtminstone för en liten stund. För det finns stunder då det faktiskt inte har någon som helst avgörande mening huruvida det finns folk som älskar en eller som tycker om en. Ensamheten inuti försvinner inte för det. När nånting är fel kan det vara så radikalt fel att man vet inte ens hur man ska sätta ord på det. I synnerhet som man inte tror att någon förstår. Och OM man tror någon förstår så är man oftast en alldeles för stor martyr för att tala om det för dem. Eller livrädd för att någon ska tycka man är knäpp. Livrädd för att man ska upptäcka att någon annan tycker just det där man tror själv: att man är värdelös. Inte nödvändigtvis värdelös som person, men kanske på hur man tänker, gör och fungerar. Och det är ju nästan samma sak.

Den här rädslan existerar, liksom kärleken, väldigt starkt inom mig. Återigen handlar det om att det är fan inte lätt att leva...men det behöver inte heller vara så komplicerat. Hör och häpna - "vissa" saker kommer med den förbannade åldern. Vilket inte är någon tröst för någon, och det var det verkligen inte för mig heller. Inte heller att den och den och den hade så jävla rätt, redan då. Det spelar liksom ingen roll. Man gör sitt eget liv genom sina egna erfarenheter. Och de kan vara så många och så dumma och så onödiga...men man hade kanske aldrig fattat nånting om man inte fått göra just de där dumma sakerna.

Med facit i hand kan jag ändå önska bort många många gånger/tillfällen/situationer/händelser och ja, faktiskt många personer också! Inte så mycket för att det hände, men för att det sitter kvar, djupt inuti.

Det märker jag ju; hur fruktansvärt formad jag är av tidigare erfarenheter. Vissa sitter så hårt fast att det är med själsligt våld jag måste tvinga mig själv genom situationer/diskussioner. Alternativt att jag stukas om och om igen inuti. Det är en otäck balansgång. För under tiden du och du och du travar på så går jag sönder inombords. Det kan ingen veta och då kan man inte heller hjälpa. Jag vet det. Det är bara så svårt - jag tycker att det kan vara jättesvårt. Att ta upp saker, att ge svar på tal, att tala om vad man tycker, när det väl händer.


Det är som om jag får tunghäfta. Det känns som att vad jag än säger - så kommer det bli fel. Jag har inte orden. Va? JAG har inte orden. Jag kan naturligtvis ha övat in dem - så jag vet vad jag vill säga när jag väl lyckas bända upp käftlåset. Men om du eller du eller du svarar nånting då, som jag inte tagit med i beräkningen - faller även det upplägget.

Att kombinera den här kärleken som flödar inombords med så mycket rädsla över att nånting jag gör eller säger ska bli fel - kan bli väldigt problematiskt.

En människa jag känner (eller flera förmodligen) skulle ju säga: vad är du så rädd för ska hända? Ja...i första hand att någon blir arg. I andra hand att någon blir ledsen över vad jag har att säga. I tredje hand; hur jag själv ska hantera effekten av de två ovanstående alternativen. Ingen vill veta att man har gjort någon ledsen genom sitt beteende eller sina handlingar. Och ingen kan heller krävas på att ta ständig hänsyn. Ingen kräver det av mig heller - jag bara inbillar mig att jag gör det ändå (vilket kanske inte är sant - ingen kanske uppfattar att jag tar hänsyn). I fjärde hand är jag rädd för att jag ska vara egocentrisk, eller bli anklagad för det - jag känner mig redan fruktansvärt egotrippad när jag gör något som går stick i stäv med någon annans förhoppningar, önskemål eller tyckande. Egotrippad eller helt enkelt (återigen) rädd för att någon ska tycka illa vara om mitt beslut.

Hur som haver. Jag har många issues med mig när det händer något. Det är skitjobbigt. Och jag försöker hela tiden arbeta mig igenom dessa rädslor. För jag vet att jag aldrig kan kräva av någon annan att de ska "tänka på", eller komma ihåg, vart jag kommer ifrån - hur jag kan tänkas reagera på nånting och kanske t.o.m förskona mig från somliga saker. Eller kanske gör de det och jag får aldrig veta det. Ungefär som jag, som så jävla sällan vågar ta upp nånting och återigen då vet att om jag inte säger något - så kan ingen veta.

Ibland säger min sambo att jag tänker för mycket. Och det håller jag fullständigt med om. Det är bara det att det inte alltid är just tänkandet som är "problemet". Det är ju känslorna som tvingar fram tänkandet. För att det är obehagliga känslor, eller jobbiga känslor. Jag vill ha ut dem ur systemet så fort som möjligt och för det mesta vill jag naturligtvis även bli förstådd. Och tröstad? Men allra helst vill jag slippa känslan av att vara rädd för att ta upp saker. Slippa känslan av konstant dåligt samvete. Slippa känslan av att ständigt vara rädd för att jag gör eller tycker fel. Och för den som undrar är det inte säkert att just det har med någon annan att göra utom mig själv. Som oftast är det så klart så - det sitter i MITT huvud. Tillbaka är jag i spåret; gamla ovanor, den formen jag anpassat mig till/anpassats till. Jag är väldigt van vid ovanstående rädslor och mähäigheter. Och jag är fortfarande skittrött på det. Men det kan vara jättesvårt att vända. Det räcker med minsta tvekan och jag är ganska bra på att tveka. Jag tänker ju alltid efter så himla länge att orden inte når fram.


Sen är det här, precis som vanligt, inte ett statiskt tillstånd. Men när det har gått en längre tid så pockar det på. Det är ju mer typiskt för mig att jag tiger och tiger och tiger och fastän det nog märks att nånting knasar så kommer det inte fram. Och då tär det inuti ist och förvirringen tilltar.

Det absolut mest idiotiska i allting är förstås att så mycket energi som jag kan lägga ner på det här, inombords - kan vara så himla onödigt. För OM jag får fram orden, eller tar tag i nån situation - så visar det sig så klart ganska ofta att jag åtminstone inte behövde vara rädd för att någon skulle reagera med att be mig fara och flyga. Eller att det liksom blev värre. Knappast.

Och ändå är jag så vansinnigt rädd. För eventuell kritik, för att det som sagt, ska bli fel. Till och med när jag blir arg, eller känner mig orättvist behandlad är jag rädd för att någon ska respondera med att tala om att jag är fel ute. Som om jag inte skulle ha rätt att tycka nånting liksom - även om det faktiskt VORE fel? Hur knäpp är jag egentligen?!?!

Jag vill bara att allting ska vara bra, kännas bra. Säkerligen måste man väl då ta upp obehagliga saker ibland, vi är ju alla så olika. Ibland gör man saker som sårar någon annan eller man beter sig på ett sätt som kan göra någon ledsen eller illa till mods. Vilket inte betyder att man inte älskar den personen. Det fattar jag också. Men i mitt fall är jag nog så väldans rädd för att det skulle bli så (hur orimligt den än må tänkas vara) att jag många gånger därför inte säger nånting när jag tycker att nånting är fel. Vem vill väcka den björn som sover.

Igen - hur knäpp är jag egentligen? Hur blev jag så här orolig och räddhågsen? Det är väldigt svårt att stå fast vid en åsikt om man hela tiden försöker ursäkta sig för att man har den - av rädsla för ifall nån inte skulle hålla med.

Luxuary

Här är den!

Hopp-i-land-kalle

I går fick vi dit flexvajern - puh (så man kan växla mellan fram och back - mycket nödvändigt)!

Fastän den var för lång, så funkade det med en liten böj här och där. Sen tuffade vi bort till andra bryggan för att kolla att masten låg kvar (vilket den gjorde, he). Det innebär att idag mastas det på och då är det bara följande kvar:

* Sätta dit rullfocken och storseglet och lattar och hoppas på att han inte glömt sätta dit spridarna och vindexen (tro inget annat än att jag pluggat båtspråk - hur många konstiga ord kan det finnas liksom, t.ex. levang?!?!)

Efter detta kan man strunta i allt annat och segla iväg :)

* Fixa luckorna

* Städa invändigt

* Laga toaletten

Ja - sen är man redo för längre bortavaro på sjön, amazing. Jag tycker mig skönja en allt mer stigande energi även hos min älskade sambo. Det kanske verkligen hjälper att ha nån med sig som är så full av skräckblandad förtjusning och förväntan att det inte går att låta bli att påverkas. Han har verkat så less och trött på båten men nu tycker jag mig som sagt se att han blir mer och mer pigg på att hålla på. Sällskap kan göra under :).

Däremot så förstår jag ju om han inte blir lika exalterad som jag, det här har han ju sysslat med under hela sitt liv. Själv har jag inte fått uppleva sjön och båtliv sen jag var liten. När pappa dog försvann alla såna grejer och det svider ännu i hjärtat, allt som med honom, togs ifrån mig. Alla tillfällen, alla Svenssongrejer. Det är inte undra på att jag kämpar så hårt för att känna mig normal, nu när jag hamnat i ett läge där jag faktiskt kan få unna mig att känna just så. Och kan få hjälp med det. Nästefter att ha definierat normal då. Det har inte legat för mig att köpa en segelbåt själv (som han tyckte att jag ju kunde ha gjort *suck*) och lära sig den hårda vägen - nån måtta får det vara.

Iaf var det med förskräcklig nervositet som jag stod framme vid pulpit(en?), för att hoppa i land och ta emot båten. Man måste ju liksom ta ett kliv/hopp upp för att sen landa på bryggan. Det var läskigt! För en människa med noll kontroll (nå, ganska liten iaf) på kropp och balans som dessutom gärna beter sig som om hon vore en elefant i en kristallbutik, var det nästintill en "major achievement" och det vart ju en gång till när vi skulle tillbaka - puh!

Verkar som att den här sommaren blir full av självförverkligande; även om det är med små mått mätta för andra är det stort för mig, varje liten affirmerande grej.

På torsdag kommer mc:n... och ja, kanhända får du prova den...SEN :D. Men jag har sett vad du gör med dina cyklar hjärtat, ända sen du var liten, haha. Du ställer in dem i garaget *ler*. Puss.

Jogging

Jag vet en som har börjat motionsspringa. Och jag blir så stolt så jag storknar :). Lite avundsjuka får plats också. Jag blir, och kommer alltid bli imponerad av människor som joggar/springer/sprintar, just för att jag själv aldrig lyckats komma dithän. Beroende av många anledningar :). En av dem kan definitivt definieras lathet.
Det får duga med simningen tills vidare. En dag ska jag kunna springa spåret men den dagen är jag inte i närheten av nu.

Närmast nu ska jag köpa hoj!

Båtliv

Igår skrubbade vi sittbrunnen på båten. Molnen var oroväckande halvmörka i nederkant men temperaturen var jätteskön och inget regn kom.

Jag har med andra ord ganska ont i armarna och handlederna idag. Men vad gör man inte för chansen att faktiskt (!) få åka båt den HÄR sommaren!!?

Ikväll blir det vaxning av det vi gjort rent och så ska vi fortsätta med däcket. Endera dagen kommer därmed masten på och sittlocken är snart på hemgång så vi (eh, han) kan fixa nya.

Ja. Sen är det bara en fråga om balans. Det är hundra år sen jag skuttade omkring på en båt. Men det kan inte vara värre än att lära sig cykla igen :).

Solen skiner genom ångesten

Nu har jag försökt skriva två blogginlägg som aldrig blir publicerade. De är ju negativa! Och fastän jag må vara i behov av att få ut det blir det ändå så fel.


Men solen skiner och för typ andra säsongen i mitt liv kan jag ta det till mig och jag lider av ordinär Svensson-panik över att altanen inte är rengjord är klar, att båten ligger i vattnet och väntar på att bli tvättad även ovanpå och inuti och inte bara på den delen som befinner sig i vattnet. Det kliar i fingrarna att rensa ogräs och röja i förrådet (fast det får sambon börja med: många och stora spindlar!) och bla bla bla. Jag känner mig tokstressad för att helgerna är upptagna med än det ena än det andra, roliga saker (!) absolut men oxå tidskrävande.


Hur som haver så forsar många tankar i huvudet och många är osorterade och oklara och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vart och hur jag ska börja - OM jag måste börja. Det finns en massa issues som jag vill lägga på bordet och "bli av" med. Sluta bära på det helt själv liksom.

Jag orkar inte riktigt med den ångesten och det konstant dåliga samvetet som plågat mig sista tiden.

Det fungerar ungefär så här: min tankeverksamhet exploderar så fort jag går utanför dörren. Det lugna, trygga i att vila i enkelheten och "vad är problemet?"-zonen, skärmas av. För jag är inte längre hemma, med min sambo och min syster bor inte på vägen hem från jobbet.

Det är fel och förmodligen fegt också, att hänga upp alla dessa klädesplagg av känslor, på en människa, även om den står en så nära. Och det gäller vem som helst. Men det är också ganska naturligt.

Nå,det är så just nu: när jag kommer hem kan jag absolut fortsätta fundera men bara hans lugnande röst och våra normala samtal - får just den där hjärtklappningen kopplad till alla obehagskänslor - att tona ned och försvinna. Bara de bra samtalen med min syster (för ja, vi har dåliga samtal ibland oxå *ler milt*, eller rättare sagt; dåliga ämnen, eh...ja, som t.ex. ofrånkomlig känsla av otillräcklighet och ångest) får förståelsen och acceptansen av mig själv att sjunka in. Just nu är det så. Det är ju inte som att jag alltid går omkring och känner mig som att jag håller på att tänka och känna ihjäl mig.

Det bara...nu är den där rastlösheten varvad med något annat. Det har hänt så många saker på senaste tid som berört så djupt, om än inte riktigt så där personligt. Det har inte drabbat mig, just mig, men väl människor i min närmaste omgivning.

Och påslaget av den här förbannade ångesten som fortfarande (!) kan krypa in i cellerna, när fan den vill - den är rikigt onödigt jobbig.

Prata om det...? Vem ska jag prata med då? Det är jättesvårt att förklara för någon som inte känner eller känt av just de här känslorna, alternativt inte skulle låta sig styras av dem. Och det blir ju så mkt bättre när jag t.ex. kommer hem. Samma effekt som en Sobril, fast trevligare och utan tröttheten. Och dem som jag hyser sånt dåligt samvete för...ja - vad ska jag säga till dem? "Hjälp mig att komma över mitt dåliga samvete jag hyser över/för din skull?" Hur kan jag ta den platsen hos någon?


Värst är just avsaknaden av konkret problemlösning. Jag måste ju få det ur mig, för att kunna få perspektiv på det. För att kunna få hjälp med att räta upp tankegångarna. För hur mycket problemlösare jag än faktiskt blivit kan jag fortfarande väldigt lätt ta på mig besvären själv och försöker som oftast febrilt analysera ner det som känns inuti. Jag gör mitt bästa för att inte lägga ord i din eller din mun/tanke men naturligtvis blir det så ändå, och då blir det inte rätt. Och det är inte så säkert att jag kan komma över dessa frågor med bara min egen (ju egentligen ganska dåliga) referensram.

Men så skiner den där solen och jag inser att jag kan njuta av den och så trycker jag bort det negativa (vilket faktiskt känns ganska sunt) och tar tag i något mer verkligt, som att tvätta hundfiltarna och planera in motion och försöka tänka att idag/ikväll, ska jag inte fundera. Solen lyser liksom genom ångesten och ännu finare är det när det varma löser upp det kalla.

Fel eller rätt – jag lider fortfarande av en massa dåliga minnen och gamla mönster och det tar t i d att lära om. Det kommer tillbaka men hela poängen med att förändra sitt liv innebär också att kunna ta och vända det rätt när växeln faller ur. Det behöver aldrig bli som förut igen, det ska aldrig bli som förut. Och detta gäller också för nya frågeställningar.

Så. NU fick jag ur mig det ändå.

Livet är inte enkelt, men det behöver verkligen inte alltid vara så svårt…

Rastlös

Nånting är fel.
Inuti mig.

Jag har bara en aning om vad. Det har ingenting att göra med hemma (tack och lov). Och jobbet är som det är. Den biten går ju i perioder där jag ömsom bara vill gråta innan jag kommer dit och ömsom ger blanka fan i det. Man får som välja sina strider.

Som sagt, ingenting är fel hemma. Stämningen är precis så underbar som den ska vara.

Det är en rastlöshet som pockar. Och måste jag vara skärseldsärlig så kan jag säkerligen peka ut exakt vad det är. Det brukar vara så om och när man skrapar bort förträngningsrost. Men jag är inte så säker på att jag vågar göra just det, just nu.

Och den är ännu inte ohanterlig, rastlösheten. Den kan lika gärna vara en ny egenskap, som jag aldrig besuttit förut. Vikten av att ständigt ha nånting för händerna, eller kanske mer sanningsenligt; stressen som infinner sig när jag inte har det. Jag vet inte. Kanske måste det till nånting nytt nu. Kanske måste jag våga ge efter för den där längtan inombords. Eller kanske måste jag bara ta bladet från munnen, till både den och den och den. Lösa de där knutarna som skaver.

Se, den som skrapar skall finna. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Det är bieffekten av att vara rastlös - man orkar inte egentligen ta tag i det. Precis som alla andra emotionella tillstånd som nånstans bottnar i självkänslebortfall, ångest och stor dos framtidsnoja.

Nå.

Jag lider inte av det. Jag bara känner det inuti: oron har börjat vandra.

Prövar

Jag tror det finns en människa som läser den här bloggen *ler*. Och bara för din skull ska jag skriva några rader, lite oftare (åh, har jag sagt den förut?)

Det är bara det att jag är lite kluven. Förr var jag mindre privat på nätet - jag mådde så mkt sämre. Det spelade väl ingen roll då, antar jag. Berörde man en främling kunde det hända att man fick en ny tanke den dagen, en tanke som faktiskt hjälpte. Men så fanns inte bloggen heller. Man skrev i forum, eller nätverk. (låter som jag är skitgammal, haha).

Så startade min syster en blogg, en helt underbar blogg med mycket foton och många roliga och en del ledsamma inlägg. Det var helt fantastiskt vilka skrivna kvalitéer som kom fram. Hur som haver - det har alltid varit jag som varit den skrivande människan i familjen. Nå, förutom mamma då, som skriver en bok. Nu när jag tittar i backspegeln så framstår det dock smärtsamt tydligt att alla mina ord var sprungna ur sorgen. Sorgen och ångesten och det är nästintill makalöst vilka haranger det kan generera.

Återigen (tjat) så är det inte så längre. Och jag känner inte för att analysera heller - och det i sin tur gör att mina ord inte längre pockar på att komma ut. Jag har inte längre nånting att säga *skrattar*, fast det är ju inte riktigt sant. Det finns massor, t.o.m erfarenhet nu, att delge. Några goda eller sämre råd på vägen. En jämförelse; så här var det för mig.

Nå. Man kan ju kanske ventilera sig här ändå, så länge jag låter bli att pinga bloggen och det bara är Du som läser *blinkar*. Det finns ju somliga som tycker man är komplett galen och ganska dum i huvudet som lägger ut sin privata text överhuvudtaget. Svårt att förklara verkan och behov och ny teknik och ett generationsbyte som heter duga.

Puss och kram iaf :).