Fastän den var för lång, så funkade det med en liten böj här och där. Sen tuffade vi bort till andra bryggan för att kolla att masten låg kvar (vilket den gjorde, he). Det innebär att idag mastas det på och då är det bara följande kvar:
* Sätta dit rullfocken och storseglet och lattar och hoppas på att han inte glömt sätta dit spridarna och vindexen (tro inget annat än att jag pluggat båtspråk - hur många konstiga ord kan det finnas liksom, t.ex. levang?!?!)
Efter detta kan man strunta i allt annat och segla iväg :)
* Fixa luckorna
* Städa invändigt
* Laga toaletten
Ja - sen är man redo för längre bortavaro på sjön, amazing. Jag tycker mig skönja en allt mer stigande energi även hos min älskade sambo. Det kanske verkligen hjälper att ha nån med sig som är så full av skräckblandad förtjusning och förväntan att det inte går att låta bli att påverkas. Han har verkat så less och trött på båten men nu tycker jag mig som sagt se att han blir mer och mer pigg på att hålla på. Sällskap kan göra under :).
Däremot så förstår jag ju om han inte blir lika exalterad som jag, det här har han ju sysslat med under hela sitt liv. Själv har jag inte fått uppleva sjön och båtliv sen jag var liten. När pappa dog försvann alla såna grejer och det svider ännu i hjärtat, allt som med honom, togs ifrån mig. Alla tillfällen, alla Svenssongrejer. Det är inte undra på att jag kämpar så hårt för att känna mig normal, nu när jag hamnat i ett läge där jag faktiskt kan få unna mig att känna just så. Och kan få hjälp med det. Nästefter att ha definierat normal då. Det har inte legat för mig att köpa en segelbåt själv (som han tyckte att jag ju kunde ha gjort *suck*) och lära sig den hårda vägen - nån måtta får det vara.
Iaf var det med förskräcklig nervositet som jag stod framme vid pulpit(en?), för att hoppa i land och ta emot båten. Man måste ju liksom ta ett kliv/hopp upp för att sen landa på bryggan. Det var läskigt! För en människa med noll kontroll (nå, ganska liten iaf) på kropp och balans som dessutom gärna beter sig som om hon vore en elefant i en kristallbutik, var det nästintill en "major achievement" och det vart ju en gång till när vi skulle tillbaka - puh!Verkar som att den här sommaren blir full av självförverkligande; även om det är med små mått mätta för andra är det stort för mig, varje liten affirmerande grej.
På torsdag kommer mc:n... och ja, kanhända får du prova den...SEN :D. Men jag har sett vad du gör med dina cyklar hjärtat, ända sen du var liten, haha. Du ställer in dem i garaget *ler*. Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar