Solen skiner genom ångesten

Nu har jag försökt skriva två blogginlägg som aldrig blir publicerade. De är ju negativa! Och fastän jag må vara i behov av att få ut det blir det ändå så fel.


Men solen skiner och för typ andra säsongen i mitt liv kan jag ta det till mig och jag lider av ordinär Svensson-panik över att altanen inte är rengjord är klar, att båten ligger i vattnet och väntar på att bli tvättad även ovanpå och inuti och inte bara på den delen som befinner sig i vattnet. Det kliar i fingrarna att rensa ogräs och röja i förrådet (fast det får sambon börja med: många och stora spindlar!) och bla bla bla. Jag känner mig tokstressad för att helgerna är upptagna med än det ena än det andra, roliga saker (!) absolut men oxå tidskrävande.


Hur som haver så forsar många tankar i huvudet och många är osorterade och oklara och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vart och hur jag ska börja - OM jag måste börja. Det finns en massa issues som jag vill lägga på bordet och "bli av" med. Sluta bära på det helt själv liksom.

Jag orkar inte riktigt med den ångesten och det konstant dåliga samvetet som plågat mig sista tiden.

Det fungerar ungefär så här: min tankeverksamhet exploderar så fort jag går utanför dörren. Det lugna, trygga i att vila i enkelheten och "vad är problemet?"-zonen, skärmas av. För jag är inte längre hemma, med min sambo och min syster bor inte på vägen hem från jobbet.

Det är fel och förmodligen fegt också, att hänga upp alla dessa klädesplagg av känslor, på en människa, även om den står en så nära. Och det gäller vem som helst. Men det är också ganska naturligt.

Nå,det är så just nu: när jag kommer hem kan jag absolut fortsätta fundera men bara hans lugnande röst och våra normala samtal - får just den där hjärtklappningen kopplad till alla obehagskänslor - att tona ned och försvinna. Bara de bra samtalen med min syster (för ja, vi har dåliga samtal ibland oxå *ler milt*, eller rättare sagt; dåliga ämnen, eh...ja, som t.ex. ofrånkomlig känsla av otillräcklighet och ångest) får förståelsen och acceptansen av mig själv att sjunka in. Just nu är det så. Det är ju inte som att jag alltid går omkring och känner mig som att jag håller på att tänka och känna ihjäl mig.

Det bara...nu är den där rastlösheten varvad med något annat. Det har hänt så många saker på senaste tid som berört så djupt, om än inte riktigt så där personligt. Det har inte drabbat mig, just mig, men väl människor i min närmaste omgivning.

Och påslaget av den här förbannade ångesten som fortfarande (!) kan krypa in i cellerna, när fan den vill - den är rikigt onödigt jobbig.

Prata om det...? Vem ska jag prata med då? Det är jättesvårt att förklara för någon som inte känner eller känt av just de här känslorna, alternativt inte skulle låta sig styras av dem. Och det blir ju så mkt bättre när jag t.ex. kommer hem. Samma effekt som en Sobril, fast trevligare och utan tröttheten. Och dem som jag hyser sånt dåligt samvete för...ja - vad ska jag säga till dem? "Hjälp mig att komma över mitt dåliga samvete jag hyser över/för din skull?" Hur kan jag ta den platsen hos någon?


Värst är just avsaknaden av konkret problemlösning. Jag måste ju få det ur mig, för att kunna få perspektiv på det. För att kunna få hjälp med att räta upp tankegångarna. För hur mycket problemlösare jag än faktiskt blivit kan jag fortfarande väldigt lätt ta på mig besvären själv och försöker som oftast febrilt analysera ner det som känns inuti. Jag gör mitt bästa för att inte lägga ord i din eller din mun/tanke men naturligtvis blir det så ändå, och då blir det inte rätt. Och det är inte så säkert att jag kan komma över dessa frågor med bara min egen (ju egentligen ganska dåliga) referensram.

Men så skiner den där solen och jag inser att jag kan njuta av den och så trycker jag bort det negativa (vilket faktiskt känns ganska sunt) och tar tag i något mer verkligt, som att tvätta hundfiltarna och planera in motion och försöka tänka att idag/ikväll, ska jag inte fundera. Solen lyser liksom genom ångesten och ännu finare är det när det varma löser upp det kalla.

Fel eller rätt – jag lider fortfarande av en massa dåliga minnen och gamla mönster och det tar t i d att lära om. Det kommer tillbaka men hela poängen med att förändra sitt liv innebär också att kunna ta och vända det rätt när växeln faller ur. Det behöver aldrig bli som förut igen, det ska aldrig bli som förut. Och detta gäller också för nya frågeställningar.

Så. NU fick jag ur mig det ändå.

Livet är inte enkelt, men det behöver verkligen inte alltid vara så svårt…