Trött...

tröttare, jag.


share your files at box.net



Det är inte som att det efterlängtade skapandet av denna källa till uttryck har genererat en större inspiration till de osagda orden. Ännu.

Det kommer, var så lugn. Känslorna och viljorna och de outtalade drömmarna skvalpar i mitt närminne och pockar på uppmärksamhet.

Faktum är att jag skrev ett inlägg för några nätter sedan. Ovanan att spara sitt, av surt förvärvad energi, skrivna alster har undkommit mig. Jag minns inte längre nätets nyckfullhet. Ännu mindre den bärbara datorns kapacitet att klara sig utan väggfast ström. Det var ett så fantastiskt inlägg (kan jag ju skryta med nu eftersom ingen någonsin kommer kunna läsa det), det riktade sig till alla och ingen men mest till mig själv. Det var viktigt och det var upplysande för den som månne känna igen sig.

Nåväl. Nya chanser en annan natt.

Jag vet att det finns åtminstone en människa här på jorden, i detta universum, i detta längsgående land, i närheten av mig, i mitt hjärta - som alltid, alltid förstår vad jag menar. Jag saluterar min syster, du min själs livselixir. What would I do without you?

För varje...

...sparad minut, ett tillfälle att lära sig andas igen.



share your files at box.net


Vad händer med en människas livslust och glädje när den har solkats ner, bränts till aska och sedan kodats ner på trasigt pergament med runor inte längre kända?
Svara inte mig. Svara någon du känner, kanske någon som behöver dig. Se dig omkring för en stund.

Jag har sagt det förr och det här är med all önskad säkerhet inte sista gången: jag vill stå rak och klar med sanning i ryggen och fartvind i orden. Jag vill våga stå för vad jag vill utan att tiga mig fram genom leden. Hur jag hittills gjort detta har berott på situation och människor vid tillfällen givna. Det är mkt lättare att vara sig själv när någon förför, frestar och berör. Ber om det som är mitt och respekterar vad jag inte kan ge. Det blir svårare sen. När jag inser att dina behov är större eller viktigare än mina. När jag inser att jag bryr mig mer om dig än jag bryr mig om mig själv.

Hur nu detta förut gick till, finns välan många spekulationer i. Det är kanske inte längre intressant. Mer förödande. Det är få av er som kan kringgå ovanstående. Hitta rätt ton och besöka mig i detta kloster jag skapat och tidvis stänger porten och lönndörrar till. Se gm min ambivalens, tvetydighet och skarpa vansinne.

Jag vill...att någon ska förstå något. För en endaste gång - känna vad som är värt. Och leva för det! Möta sorgen med öppna armar och gråta den varsamt och trösterikt till sömns. Vakna en ångestfri morgon och känna sol och moln och två regndroppar falla på naken kropp. Slå upp mina ögon till förtjust skratt och höra hur livet ränner genom rummen. Fånga ett maskrospollen och låta det kittla sin väg genom näsan och ner i mina lungor. Tiga endast när porlande sång och dansande röster vilar.

Jag tänker dechiffreras nu. Det går bra att förstöra pergament med dyrbara formler, så länge man har nya exemplar att laborera med. Och jag har gått genom skärselden med själen i behåll, för att skydda dessa material. För varje kris en återfödelse, för varje glädje en påminnelse. För varje misstag en förhoppning om acceptans, för varje brusten kärleksvals ett hopp om större visdom.

För varje mil jag gått i ångest, ytterligare en dag att ändra mitt liv till det bättre.