Lugnare

Nu är det klart. Det går knappt att beskriva min lättnad. Det må nu ha varit så att alternativen för mig var att behålla min semester ostörd eller krascha den totalt. Detta faktum skaver lite som en tagg i skuldens land. Jag gör mitt bästa för att försöka undvika känna så.

Jag är tacksam, jättelättad. Men jag tänker inte känna skuld. Jag kanske tedde mig som besvärlig som inte ville ha några andra veckor som föll sig i andra perioder, men tyvärr var det hela poängen. Det fanns ingen mening för mig att ta semester senare - det skulle inte bli någon vila då, bara ångest.

Nåja. Tills vidare är det nu lugnt och jag har papper på att semestern de facto är godkänd. Det är bindande enligt semesterlagen. Som det oroliga knyttet och enkla måltavla för dåligt samvete (och vanligtvis med undergiven och uppoffrande inställning) jag är, har dock ångesten för nästa ledighet redan vagt bokat plats på första parkett.

Jag tror aldrig att någon är ute för att jävlas med mig, liksom JAG aldrig är ute efter det heller. Men människor underskattar hur de skiljer mellan förlust och rättvisa. Fastän man ska ge och ta i sina relationer - ALLA relationer, så är det inte alltid så enkelt när man ska balansera självviskhet (som inte behöver vara i negativ bemärkelse utan snarare ganska viktigt) och hänsyn. I allmänhet ska man inte lova mer än man tror att man kan hålla men i synnerhet ska man hålla sitt ord när det väl är sagt.

Återigen. Jag är tacksam, tro inget annat men jag tänker undvika skulden så länge jag kan. Egotrippat...som det kanske visat sig att jag är.

Ilsket jävla hjälplös

Nu är jag så jävla jävla arg. Principiellt, personligt, subjektivt OCH objektivt och fans moster.

I vanlig ordning har jag ingen lust att gå in på detaljer men jag tror allt kan sammanfattas i: Någon håller på och fuckar med min semester!!!

När man tror att allting löst sig så slappnar man av. Man lägger ner försvarsberedskap och man börjar med hopp i hjärtat se ljusningen som föreligger i att få vara ledig.

Om jag kan skrapa ihop lite mod (då man ju inte ska ta konflikter i vredesmod och riskera flera brinnande områden, även om det är en väldigt stark drivkraft), då tänker jag ta upp det här. Åtminstone har jag fått det sagt då.

*gah!!=#¤()"/()/&("(##!"?¤¤!!?#=*

Hjälplös

Till skillnad från förr lägger jag inte längre ut hela texten om vad jag funderar på, mår dåligt över, gläds åt. Det får vara så kryptiskt som det är. Men orden måste ut ändå. Förvisso kan man fråga sig varför jag inte bara plitar ner bokstäverna i wordpad och låter det vara bra så. Ja. Tekniken? Att det ändå kan finnas en främmande därute, eller för all del en närstående som slår ett öga, funderar en sekund - och kanske tänker eller gör någonting som kan förändra hela dagen. För sig själv eller för någon annan.

I detta nu är jag hjälplös. För det är inte min kamp. Jag är delaktig i en situation som jag inte kan förändra att den uppkommit. Jag kan kanske göra någonting åt det från och med här, men om jag någonsin saknat facit eller en formelsamling så är det nu.

Det gör mig så ont. Att vara så (inbillat?) psykologiskt införstådd och så (självpåtaget?) empatiskt betrodd med människor (/mänskliga beteenden) och se sammanhang som inblandade inte gör - och inte kunna göra något. Eller åtminstone känna det som att jag inte kan göra nåt. Jag önskar som många gånger förr att jag bara kunde ta alla dessa bekymmer och placera dem i en sån julglob, med vatten och snöflingor. Och bara skaka om, så det som låg på botten kommer upp och sen lägger sig bättre till rätta efter en stund.

Nå, nu kan jag inte det. Likväl kan jag inte kräva något. Jag kan kasta in en hemställan om medberoende men jag har inga rättigheter. Jag har bara kärlek och en del mer eller mindre kloka påståenden som kanske inte ens är önskade.

Utöver det har jag en pickande fågel inuti. Den får hjärtat att slå ihåligt. Om jag ligger stilla i tystnaden ekar det i hela huset. Ibland tror jag att det är någon som går omkring i köket. Men det är bara min ångest som överröstar. I natt kunde jag inte andas. Som när jag var yngre och i vanlig ordning drabbades av säsongsastma. Det var hemskt. Och hjärtat slog som den värsta sortens bongotrumma. Tankarna rullar i otakt och jag känner mig rätt och slätt hjälplös.

Det går aldrig att jämföra. Inte familjer, inte olycka, inte sorg och heller inte glädje. Det får inte funka så. Det kan inte funka så. Ändå gör vi det mot varandra hela tiden. Vem har det värre, vem är mest egotrippad, vem skadade vem först och vem förtjänar respit. Vem är lycklig? Vem har man försakat?

Det går inte alltid att förstå varandra. Inte ens när man är övertygad om att man gör det. Det kan vara svårt att definiera respekt precis som det kan vara svårt att tala om vad man tycker. Det kan göra skitont att höra en sanning och det kan vara precis lika fatalt att bli serverad en lögn. Det här är liv. Och det går inte att adressera en eftersändning till det. Allt pågår här och nu, hela tiden, hur inaktiv eller engagerad man än väljer att vara.

Att skjuta upp saker, att vänta, att vara rädd att förändra, att vara orolig för morgondagen, att älta det som varit, att försöka lära sig något, att ändra mönster, att göra saker som man vanligtvis drar sig för.
Think outside the box.

Vi alla har inte eoner av tid på oss. I själva verket vet ingen av oss hur länge vi får trampa denna jord. Som oftast begriper man det här, eller åtminstone nås man kanske av insikten i en ganska prekär situation. När någonting händer utöver det ordinära, som berör oss eller som till och med varslar om olycka. Kort sagt - när någon dör eller när man upplever hot. Ett hot kan innebära många olika saker och det kan gälla små som stora delar av ens liv, och olika personer och områden.

Återigen kvarstår slutsatsen; vi har inte all världens tid på oss. Med det sagt kan jag ändå inte anta att man ska jaga varje sekund eller ens nyttja Carpe Diem. För vi funkar inte så, de flesta av oss. Jag kan förespråka det för det finns så klart de som verkligen försöker leva eller lever som om det inte fanns någon morgondag. Vanligare är väl dock vi som tradar oss fram i veckans rutiner, jobb, skola, mat, sova. Allt för att ta oss till nästa dag. Till nästa punkt som kan vara löningsdag likväl som helg. Helt plötsligt har det gått tio år och man minns en sketch från Pang i bygget där John Cleese säger:
”Svisch - what was that?”
”That was your life, mate.”
”Oh, that was fast, can I have another one?”

Nånting i den stilen.

Nu har jag tappat tråden lite. Kanske är det lika bra. Annars slutar det här bara med en fanatisk önskan om att få bekräftelse på att jag räcker till. Och då handlar det plötsligt om mig. Vilket det inte gör i denna situation. Det vore förmätet att själv hylla den kärlek jag känner för inblandade och det skulle resultera i en skymf mot dem som känner sig svikna av den som är jag. Jag som är den som alltid velat väl men kanske inte alltid lyckats. Som inte alltid vet när jag är egotrippad för att jag alltid själv har jämfört olyckor och sorg. Många gånger när vi tror att vi gör offer för någon annan så kan det lika gärna härledas till martyrskap. Många gånger är det inte farligt eller konstigt att inte räcka till, det bara är så ibland även om det gör ont.

Hur som haver. Jag finns här. Det är bara att fråga. Alla dagar börjar med nya blad och där förutfattade meningar och gamla mönster har färgat boken så finns det alltid marginaler att skriva utkast i. Och det går att börja om från där man är nu.

Från eko till uppryck

Eftersom det inte är någon som läser den här bloggen (inte så konstigt då den inte skrivs i särskilt ofta plus att jag är dålig på att pinga), är det på något vis samma sak som att gå in ett rum och kasta luft.

Det ekar inte ens.

Åtminstone får jag ur mig orden. De där som svider i halsen. Och ändå inte. Det går inte alltid att sätta ord på det här ambivalenta inombords. Jag bär en värld av oeniga känslor, kritik, besvikelse, självkänslefall, hopp, glädje, oro, kärlek, lycka - allt vad vi består av.

Om någon kunde kliva in i den här hjärnan tror jag att denna någon bara skulle sparka till hyllorna så de rätade upp sig. Och det skulle förmodligen vara bra. Snyt dig och kom igen som en vän skulle ha sagt.

Lämnar man diskussionen där, borde det inte vara så svårt. Att bara skita i funderingarna. Rycka upp mig. Avdramatisera det hela.

Vilket är precis vad jag ska göra. Spöken har jag ju alltid haft. Det är bara det att det är för många som saknar koppel just nu *ler matt*.

Återbesök

Den är här igen.
Ångesten.
Den förbannade jävla ångesten.
Det finns massa sparade bokmärken att se över. Det finns smärtminnen som rivits upp.
Med andra ord finns det saker att hantera och facit att använda. Och jag kommer härda ut.

Men det är jobbigt ändå. Skitjobbigt.

Varje kväll står jag och glor på två tabletter medicin. Varför räcker det inte, undrar jag. Ska jag öka dosen, ska jag byta, komplettera, ringa (vilken) läkare, bara vänta? Hur kan den där minskningen för nästan sex månader sedan komma så osynligt krypande för att helt plötsligt överraska i ett dråpslag? Det har varit bara precist jobbigare att hantera paniken, stå ut med oron, att värja sig från skugga och självkänslefall. Men det har varit lärorikt (tänker jag), och som det ska vara (förmodar jag) och det har fungerat. Nu har det dock eskalerat lite varje vecka.


Och hur sätter man ord på något som sker i huvudet, som man själv kan resonera bort, förtränga och avvisa, etikettera? Någonting som man nånstans vet hur det kommer sig men ändå blir orolig över. Någonting som man helt plötsligt ändå inte förstår varför det händer. Är det den där frånvaron av terapin, är det störningar någonstans, är jag orolig för särskilda saker som egentligen inte är så besvärligt att reda ut. Bla bla bla. Det är helt enkelt skit att det ska kännas så överhuvudtaget.

Det är mig en ynnest att jag varje dag får komma hem till en famn. Att jag varje kväll kan sova i hans armar. Det laddar batterierna och det går lättare att andas och det är en hel natt innan hjärtslagen dunkar ihåligt igen.

Snart nog är det över. Jag vet ju det. Men ändå. Det är skitjobbigt.