Eftersom det inte är någon som läser den här bloggen (inte så konstigt då den inte skrivs i särskilt ofta plus att jag är dålig på att pinga), är det på något vis samma sak som att gå in ett rum och kasta luft.
Det ekar inte ens.
Åtminstone får jag ur mig orden. De där som svider i halsen. Och ändå inte. Det går inte alltid att sätta ord på det här ambivalenta inombords. Jag bär en värld av oeniga känslor, kritik, besvikelse, självkänslefall, hopp, glädje, oro, kärlek, lycka - allt vad vi består av.
Om någon kunde kliva in i den här hjärnan tror jag att denna någon bara skulle sparka till hyllorna så de rätade upp sig. Och det skulle förmodligen vara bra. Snyt dig och kom igen som en vän skulle ha sagt.
Lämnar man diskussionen där, borde det inte vara så svårt. Att bara skita i funderingarna. Rycka upp mig. Avdramatisera det hela.
Vilket är precis vad jag ska göra. Spöken har jag ju alltid haft. Det är bara det att det är för många som saknar koppel just nu *ler matt*.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar