Rastlös

Nånting är fel.
Inuti mig.

Jag har bara en aning om vad. Det har ingenting att göra med hemma (tack och lov). Och jobbet är som det är. Den biten går ju i perioder där jag ömsom bara vill gråta innan jag kommer dit och ömsom ger blanka fan i det. Man får som välja sina strider.

Som sagt, ingenting är fel hemma. Stämningen är precis så underbar som den ska vara.

Det är en rastlöshet som pockar. Och måste jag vara skärseldsärlig så kan jag säkerligen peka ut exakt vad det är. Det brukar vara så om och när man skrapar bort förträngningsrost. Men jag är inte så säker på att jag vågar göra just det, just nu.

Och den är ännu inte ohanterlig, rastlösheten. Den kan lika gärna vara en ny egenskap, som jag aldrig besuttit förut. Vikten av att ständigt ha nånting för händerna, eller kanske mer sanningsenligt; stressen som infinner sig när jag inte har det. Jag vet inte. Kanske måste det till nånting nytt nu. Kanske måste jag våga ge efter för den där längtan inombords. Eller kanske måste jag bara ta bladet från munnen, till både den och den och den. Lösa de där knutarna som skaver.

Se, den som skrapar skall finna. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Det är bieffekten av att vara rastlös - man orkar inte egentligen ta tag i det. Precis som alla andra emotionella tillstånd som nånstans bottnar i självkänslebortfall, ångest och stor dos framtidsnoja.

Nå.

Jag lider inte av det. Jag bara känner det inuti: oron har börjat vandra.