Längtar - längtar inte

Jag när en längtan. Som jag inte vet hur pass förankrad den är. Jag har i omgångar bestämt mig för att betvivla denna längtan. Som mest har jag bara låtit den bero.
Ibland slår den mig som ett slag i ansiktet, som ett hugg i hjärtat. Det svider till i nerver jag inte visste var smärtkänsliga. Vilket inte alls är så konstigt. När längtan kommer över mig kan den vara triggad av vad som helst. Av minsta möjliga gemensamma nämnare.

Med längtan följer också skräcken. Det okända, det man inte vet någonting om. Förtjänar man att längta efter det? Klarar man av följderna, är man redo att ta konsekvenserna, duger man? För många följer nog ett rungande Javisst! Självklart! Absolut!
För andra går oron hand i hand med förväntningarna. De krusande stickningarna av obehag som övergår i fantastiskt kännbar triumf.
Allt är tillhörande livet och dess vindlande vägar.
Vem kan gå spikrakt genom världen?

Återigen är det tveksamt när man är i detta gränsland. Jag kan tycka att antingen så vill man eller så vill man inte. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Omständigheter, omgivning, social status, stämningsstabilitet, trygghet, kärlek, beslutsamhet, etc. Att ha ett mål, att veta inuti: det här är rätt och vad jag vill. Man har sett hur det kan vara så fel så många gånger. De flesta bryderier kan man analysera bort. Söka tröst i att lära tillförsikt och ge sig själv en ärlig chans att låta saker och ting hända i den takt som det ska få ta. Med alla de upp och nedgångar som (nästan) alltid kommer att uppstå. Det finns böcker att läsa, människor att samtala med, erfarenhet att lyssna till.

När kommer trotset in, undrar jag; det jag längtar efter skall jag ha. Är det beslutsamhet eller är det påkostad så kallad naturlig del i ens fortsatta utveckling. Ska man leta efter rättvisan när någon annan säger emot. Ska man satsa sina kort på vett och etikett, på rättrådig moral som finns i de människor som blir delaktiga. De som bara kan förstå med sitt hjärta men kanske inte med sin sans.

Åter till den pockande längtan som rör sig i osynliga blodbanor. Är den så verklig som den känns eller är den bara genetiskt adresserad. Kan jag ens styra detta själv?
När den håller sig borta, är det samma sak som att inte längta? Eller bidar den bara sin tid. Så den kan slå så där hårt vid tillfälle när jag är komplett oskyddad, naken och sårbar.

Tåls att funderas på hur länge man kan ignorera den. Det kommer nämligen aldrig falla sig rätt om man är inställd på att den avtar, om man inte förankrar beslutet att längta klart.